Det visar forskare vid Princeton university och Uppsala universitet i en studie som publiceras i vetenskapstidskriften Science.
– Vanligtvis tar det hundtratusentals eller miljontals år för en ny art att utvecklas, men i detta fall har det skett inom loppet av några få generationer. Så snabb evolution har tidigare bara dokumenterats i några få fall bland växter och fjärilar, säger professor Leif Andersson vid Uppsala universitet och SLU.
Darwinfinkarna på Galápagosöarna spelade en viktig roll när Charles Darwin utvecklade sin evolutionsteori för mer än 150 år sedan och är något av ikoner inom evolutionsforskningen. Men sällan har forskare kunnat studera artbildning så näst intill i realtid som de gjort nu.
Det var under fältstudier på Daphne som forskarparet Rosemary och Peter Grant från Princetonuniversitet 1981 upptäckte en fågelhane som sjöng annorlunda än hanarna hos öns tre kända arter av Darwinfinkar. Ändå lyckades den annorlunda hanen bilda par och få ungar med en av öns markfinkhonor.
Det blev startpunkten för utvecklingen av en ny typ av Darwinfinkar. Paret Grant döpte dem till Big Birds.
– Senare har vår genetiska analys visat att den första främmande hannen var en kaktusfink som måste ha förirrat sig till Daphne från en ö som ligger cirka tio mil därifrån, där den normalt häckar, säger Leif Andersson.
Trots att Big Birds har uppstått som en hybrid mellan två befintliga arter av Darwinfinkar visar den inget intresse för att beblanda sig med någon av dessa nära släktingar utan parar sig och får ungar enbart med medlemmar av den egna gruppen.
– Om biologer hade kommit till Daphne och upptäckt Big Birds utan att känna till dess historia är jag övertygad om att de hade klassat dem som medlemmar av en egen art, skild från övriga tre arter Darwinfinkar som häckar på ön, säger Leif Andersson.
Enligt forskarna finns två huvudförklaringar till varför Big Birds så tydligt separerar sig från andra Darwinfinkar på ön: det unika sångsättet hos den första Kaktusfinkhanen och näbbens annorlunda utseende hos hybriderna.
– Det beror på att sönerna lär sig sjunga som sina fäder och döttrarna bildar par med hanar som sjunger som deras fäder. Även näbbens utseende är viktig för partnervalet hos Darwinfinkar. Just näbbens form och storlek gör det möjligt för de olika finkarterna att specialisera sig på olika födkällor, säger Leif Andersson.
Hittills har bara några dussin Big Birds kläckts och även om de verkar att klara sig bra i konkurrensen med de andra Darwinfinkarterna på ön har forskarna ännu inte känt sig tillräckligt säkra på deras framtid för att ansöka om att få dem klassade som en ny art med ett eget vetenskapliga latinska namn.
– Det är mycket troligt att nya populationer uppkommit på liknande sätt som Big Birds många gånger tidigare under Darwinfinkarnas evolution. De flesta av dem har säkert dött ut, men några har troligen gett upphov till de arter som i dag lever på Galápagosöarna, säger Leif Andersson.
Fotnot: Den vetenskapliga artikeln kan läsas på http://science.sciencemag.org/lookup/doi/10.1126/science.aao4593.