Den som kliver in genom dörren hemma hos Brikenda Bejdoni och hennes barn hamnar direkt i ett litet men ombonat vardagsrum. Framför hörnsoffan står ett vitt soffbord. På den nedtystade platt-tv:n rullar bilder från hästhoppnings-VM.
I snart tre år har Brikenda, hennes 18-årige son Rilind och 15-åriga dotter Gresa bott här. Men snart kanske de inte kan kalla lägenheten i Svartbäcken för sitt hem längre. I slutet av augusti fick de i ett brev från Migrationsverket veta att Brikenda fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.
Eftersom barnens uppehållstillstånd utgår från henne ska nu alla tre utvisas till Kosovo – landet de lämnade för fem år sedan. Beskedet har vänt upp och ner på deras liv.
– Min flickvän säger att jag har förändrats sedan vi fick reda på det – jag har inte lust med någonting längre, säger Rilind uppgivet.
Brikenda var 20 år när hon gifte sig med sin före detta man, som också är pappa till Rilind och Gresa. Brikenda berättar om ett destruktivt äktenskap där hennes make misshandlade och våldtog henne.
– Jag försökte lämna honom, men det var inte lätt med två små barn, säger hon.
Till slut lyckades hon ändå skilja sig. En tid efter skilsmässan träffade hon en man från Kosovo, som var svensk medborgare. Hon berättar att de blev förälskade. Efter att ha gift sig hemma i Kosovo flyttade hon och barnen till Sverige i december 2013. Flyttlasset gick till Jönköping, där den nya mannen bodde.
Brikenda och barnen fick ett tvåårigt uppehållstillstånd genom anknytningen till maken. Barnen började skolan i en klass för nyanlända, men bytte snart till vanliga klasser. Och även om det var svårt i början, dröjde det inte länge innan de började trivas.
– I början kunde jag inte så bra svenska, så folk i skolan kunde skratta om jag sa något fel. Men jag lärde mig snabbt, berättar Gresa och Rilind fyller i:
– Jag fick snabbt många nya vänner i klassen. Och skolan var enklare här än i Kosovo, plus att det var längre raster och färre läxor.
Medan barnen gick i skolan studerade Brikenda svenska och började som timvikarie i hemtjänsten. Hon ville emellertid ha ett fast jobb, och började därför söka fasta tjänster runtom i hela Sverige.
Det gav resultat. I början av 2016 fick hon ett fast jobb inom äldrevården i Uppsala och flyttade hit tillsammans med barnen, medan maken blev kvar i Jönköping. Hon säger att det är en tillfällig lösning och att hon och barnen besöker maken så ofta de kan.
– I vår går Gresa ut årskurs nio. Jag har inte velat flytta igen när hon varit mitt i sin skolgång, säger Brikenda.
Om hans syster går ut årskurs nio i höst kommer det att sammanfalla med att Rilind läser klart tredje året på Kunskapsgymnasiets tekniklinje. Där har han suttit i elevkåren och dessutom varit skolans ansikte utåt på planscher och i broschyrer.
Migrationsverket anser att Brikendas och hennes makes giftermål är ett skenäktenskap med syfte att ge henne uppehållstillstånd. Det är grunden till utvisningsbeslutet. Som bevis anges bland annat det faktum att makarna inte bor tillsammans. Dessutom misstänker Migrationsverket att hon har en relation med den man hon och barnen delar lägenhet med i Uppsala.
Brikenda säger att hon och maken verkligen är förälskade och att det är omständigheterna som har gjort dem till särbos. Mannen som familjen delar lägenhet med beskriver Brikenda som en familjevän.
– Vi är goda vänner och han erbjöd oss boende när det var svårt att hitta något i Uppsala. Måste vi vara ett par bara för att vi bor tillsammans?
Joakim Strignert driver juristfirman Din rätt och är juridiskt ombud för Brikenda, Rilind och Gresa. Enligt honom finns det tveksamheter kring hur Migrationsverket motiverar att det skulle röra sig om ett skenäktenskap.
– Det är flera indicier som tillsammans kan ge upphov till en misstanke, men var för sig är de svaga.
Oavsett om det rör sig om ett skenäktenskap eller inte anser Joakim Strignert att beslutet påverkar barnen i familjen alldeles för hårt. I beslutet skriver Migrationsverket att de har levt större delen av sina liv utanför Sverige, och att den möjliga skada de därför skulle ta av en utvisning inte motiverar att de ska få stanna kvar här. Joakim Strignert tycker att det är ett orimligt resonemang.
– Det borde handla om vilken del av en persons liv som är viktig, inte antalet år. Och Rilind och Gresa har varit i Sverige under en väldigt formativ del av sina liv.
I dag, torsdag, är sista dagen för att överklaga utvisningsbeslutet till migrationsdomstolen, som hanterar utvisningsärenden. Joakim Strignert har lämnat in en sådan överklagan å familjens vägnar. En namninsamling som startats för att protestera mot utvisningsbeslutet har i skrivande stund fått strax över 5 000 underskrifter.
Eftersom överklagan är inlämnad vill Migrationsverkets inte kommentera familjens ärende. Presstjänsten på Migrationsverket skriver i ett mejl till UNT att man i väntan på domstolens beslut inte kommer att gå närmare in på hur resonemanget bakom beslutet varit.
– Migrationsverkets har bedömt att det inte finns grund för uppehållstillstånd och att det rör sig om ett skenäktenskap, men ärendet är överklagat och ska nu prövas av domstol. Nu får domstolen ta ställning till Migrationsverkets beslut, säger Pierre Karatzian vid Migrationsverkets presstjänst.
– Det är ett inhumant beslut.
Lars-Ove Törnqvist – av sina elever kallad ”Sove” – gestikulerar med ett par stora, solbrända händer. Han arbetar som trä- och metallslöjdslärare på Tunabergsskolan och är också klassföreståndare för Gresa.
Det var på ett utvecklingssamtal som han fick reda på att hon kanske ska utvisas. Han berättar att han blev upprörd och ledsen när Brikenda, som var med på utvecklingssamtalet, förklarade hur det låg till. Nu sitter han tillsammans med Gresa i skolans trä- och metallslöjdssal.
– Gresa är fantastisk. Hennes betyg är nästan bara A:n - hon vet precis vad hon ska göra i skolan, säger Lars-Ove Törnqvist och ser leende på sin elev.
Han lägger händerna på träslöjdsbänken och blir allvarligare igen.
– Migrationsverket måste ändra sitt beslut. Annars stjälper de omkull den här familjens liv.
En annan del av det livet är Uppsala tyngdlyftningsklubb (UTK), där båda syskonen är aktiva. Efter att Rilind blev medlem förra året började han tävla i styrkelyft, något som ledde till att han i april i år tog ett guld i ungdoms-SM.
I klubbens källarlokal är Linn Spross mitt i ett träningspass. Hon har tränat på UTK sedan 2012.
– Det är något helt annat än ett vanligt gym. Här umgås man och bryr sig om varandra. Det är nästan som en familj. Både Rilind och Gresa kom snabbt in i gemenskapen genom att vara positiva och peppa andra, säger hon.
Hon beskriver hur han och Gresa har blivit aktiva medlemmar i klubben – något som också medför vissa förpliktelser. Eftersom klubben drivs ideellt behöver medlemmarna hjälpa till med städning och andra sysslor.
– De flesta tonåringar tycker att sådant bara är jobbigt. Men Rilind och Gresa ställer alltid upp.
Om utvisningsbeslutet slås fast funderar Joakim Strignert på att överklaga till Migrationsöverdomstolen, som är högsta instans när det gäller migrationsärenden. Han menar att familjens ärende är principiellt viktig.
– Jag har aldrig stött på en familj som anpassat sig så väl till det svenska samhället. Om det de gjort inte räcker, vad begär vi då egentligen av människor?
I familjens lägenhet har ridsporten gått över i ett nyhetsprogram. Brikenda Bejdoni berättar att hon tappat en del av motivationen till att gå till jobbet efter beskedet. Men samtidigt ger arbetet henne energi, säger hon.
Hon funderar mycket på varför hon, Rilind och Gresa kanske inte ska få stanna kvar här trots sina planer för ett liv i Sverige.
– Det pratas mycket om integration. Jag tror att det är få som har integrerat sig lika mycket som vi.