När sorlet lägger sig i Björklinge kyrka har klockan precis passerat halv ett. Framför altaret har grevinnan Agneta Horn tagit plats på en tron med benen i kors. Klädd i en pampig vinröd klänning som andas aristokratiskt 1600-tal läser hon högt ur sin dagbok. – En brav soldat vill jag hava och inte en sådan där som han, läser hon apropå den gången när hennes familj utan framgång försökte gifta bort henne till Erik Sparre.
Uppläsningen är ett skådespel som inleder ceremonin med öppningen av gravkoret var tionde år, där historien om den envisa grevinnan Agneta Horn berättas ur hennes eget perspektiv. Hon upplät Sätunakoret åt den man som hon senare av kärlek gifte sig med, Lars Kruus, efter att han stupat i krig. Björklingebon Lena Lubenow spelar grevinnan själv, och Johan Gabriel Borgenstierna står bredvid för att hjälpa till att fylla i historien för publiken i kyrkan. Historien lockar stundtals skratt bland de samlade när grevinnans list och snålhet diskuteras, men tystnaden lägger sig tung när grevinnans egna ord om sorgen efter att ha fått flera missfall ekar i kyrkan.
Framför henne gapar ett stort hål i golvet mitt i kyrkan. Det nästan tusen kilo tunga stenblocket som vanligtvis döljer trappan ned till kryptan är flyttat åt sidan, och samlingen människor i kyrkan rör sig snart nyfiket ner i kryptan. Tjugoåtta kistor med Agneta Horn och hennes närmsta ättlingar står uppradade nere i det kalla stenrummet, och trots att färgerna blekts av årens gång bär kistorna fortfarande en märkbar prakt.
Carl-Fredrik Hamilton lägger traditionsenligt en stor krans på en av kistorna. I den ligger Hugo Johan Hamilton, en av hans förfäder från 1600-talet.
– Man brukar säga att det är vår första anfader. Han är en av få Hamiltons som inte är begravd i vår kyrka hemma i Bo, i Närke. Det är spännande att se det här, vissa av kistorna är riktigt mäktiga.
Flera av dem bär krucifix och fint utmejslade smidesarbeten som besökarna i kryptan trängs för att se. Särskilt stor uppmärksamhet vållar de flera barnkistorna, lika minutiöst smyckade som de stora.
Längst in i kryptan står Josef Svanström, 7 år, och drar fingrarna längs en av kistorna medan pappa Christer Svanström berättar om historien bakom dem.
– Jag tycker de är fina, inte otäcka alls. Den här är min favorit, jag gillar skylten, säger han och pekar på dess ingravering i bleknat guld.