Nu märker grannarna Sävjafamiljen
Tragedin i Sävjafamiljen skedde bakom nerfällda persienner. Men nu har något hänt. Grannarna ser att persiennerna är uppdragna, fönstren står öppna. Och för första gången på många år har de sett modern och barnen komma och gå upp till lägenheten.
Marie Söderqvist är en av grannarna som inte visste vad hände bakom Sävjafamiljens fördragna persienner.
Foto: Patrik Lundin
Sävjafamiljen, som den numera kallas, levde sitt slutna liv en trappa upp i ett av tvåvåningshusen. Åt ena hållet vetter lägenheten mot en innergård med lekplats och höga träd. Stora stenar dekorerar gångvägarna. Åt andra hållet ligger balkongen med utsikt mot grannens rosenspaljéer. I dag tycks familjens lägenhet leva och andas. Fönstren står öppna och persiennerna är uppdragna. Växterna får ljus. På trappavsatsen står åtta fina pelargoner i rött och rosa och utanför dörren ligger en matta som önskar Welcome. Ett paraply, några stolar, en blomkanna. En ihopknuten soppåse. På balkongen står det rödvita parasollet uppfällt.
Vi ringer på en trappa ner. En man öppnar en springa bred som en tändsticksask. Jo, han har sett familjen där uppe, men aldrig pratat med dem, försökt hälsa, men bara mötts av sänkta huvuden. På dagarna har han aldrig hört något från lägenheten, men efter tio på kvällen har de spolat i toaletten och ibland har han hört arga röster.
- Kanske ville de leva i fred, säger han.
Så kommer mannens son till springan och berättar att barnen i familjen där uppe skulle ha gått i samma skola som han, Sävjaskolan.
- Jo, jag vet det, för det kom någon från skolan för fyra-fem år sedan och skulle lämna ett brev till familjen. De frågade mig: "Vet du om de är hemma?" Hon sa att barnen var så duktiga på att teckna och sjunga, men jag vet inte hur hon visste det.
- Jag såg familjen en gång för sju-åtta år sedan, men de senaste dagarna har jag mött mamman och barnen flera gånger. I går såg jag äldsta dottern nere på stan, och blev väldigt förvånad.
- Tidigare hade de alltid persiennerna nerdragna, tände aldrig en lampa och öppnade aldrig fönstren.
Pojkens pappa flikar in:
- Hur klarade de att inte öppna fönstren? Satte de kanske på fläkten?
Snett emot bor Sven Johansson med fru och barn. Han kommer ursprungligen från en by utanför Östersund och säger att "sånt här kan bara hända i Sverige".
- Det är så mycket jag undrar över. Vem har betalat hyran? Varifrån har de fått pengar? Någon måste ju ha vetat att de fanns.
När historien rullades upp gick han över till mannen vi nyss talade med och undrade om han hade sett något. Sven Johansson hade hejat på honom tidigare, bytt några ord.
- Nej, han visste inget heller.
Sven Johansson flyttade hit när området var nybyggt i mitten av 80-talet och inom fem-sex år visste alla i området vilka alla var, säger han.
- Men nu, jag umgås inte med någon. Var och en har väl nog med sitt, kommer och går på olika tider. Folk flyttar hela tiden.
-När jag växte upp hemma i byn kände alla alla och visste vad som hände. Det hade väl både fördelar och nackdelar.
Marie Söderqvist bor tvärs över lekplatsen. Hon berättar, att en dag ringde en kompis till henne på jobbet.
- Hon sa: "Vet du vad som har hänt hemma på din gård?" "Där har väl inget hänt", sa jag.
- Så berättade hon om familjen där borta, och jag sa till henne: "Nänä, det kan inte ha hänt på min gård."
- Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag vill inte förstå det. Det ska inte vara så. Det gör mig lite rädd.
Så jobbar vi med nyheter