Inte heller får vi veta hur invånarna står ut med att leva i en miljö som enbart består av stål, glas och betong. Förmodligen är de inte mänskliga i samma mening som vi.
Den naturliga och levande omgivningen har tagits för given under större delen av mänsklighetens historia. Glaciärer, sjöar, hav och våtmarker, skogar, växter och djur utför genom blotta sin existens – och i samspel med människan – livsviktiga tjänster för hela planeten, men någon utvecklad prismekanism som kan värdera dessa tjänster finns inte.
I dag talar många, både miljöforskare och ekonomer, om ”antropocen”, som en ny geologisk epok där den naturliga omgivningen i sin helhet präglas av människans närvaro och verksamhet. Motorvägar, stadslandskap, reglerade floder, kärnkraftverk, kolgruvor, industrier, flygplatser – listan på mänskliga påfund som förändrar förutsättningarna för naturen omkring oss kan göras hur lång som helst. Och när människans aktiviteter nått en sådan omfattning kan den omgivande naturen inte längre tas för given. Därför är det nödvändigt att ställa frågan hur en väl fungerande biosfär ska kunna tryggas också för framtiden.
Men har inte människan alltid påverkat jorden – i stor skala åtminstone sedan jordbruket uppfanns och allt större arealer odlades upp? Och är inte en hel del mänsklig påverkan av godo – om vi till exempel vill slippa ifrån smittsamma sjukdomar eller göra det möjligt att livnära miljoner som annars skulle leva i svält eller halvsvält? Jo, så är det – men det är ändå meningsfullt att tala om en påverkan som nått helt andra dimensioner än tidigare och som ofta har både sådana effekter som vi önskar och andra effekter som vi borde försöka undvika.
Hälften av mänskligheten eller mer lever i dag i städer, är beroende av stora transportapparater och har ingen direkt närhet till energi- och livsmedelsproduktion. Gamla skogar huggs ned eller ger plats för ny växtlighet, till exempel i form av biobränsle. Haven utsätts för försurning och får ta emot tidigare okända mängder avfall. Kraftverksdammar och bevattningsanläggningar ger oss energi och mera jordbruksmark men påverkar också flodernas vattensystem och sedimentbildningen – och en fjärdedel av planetens floder sägs i dag under någon del av året inte nå fram till havet. Kolcykeln påverkas av förbränningen av fossila bränslen medan kvävecykeln påverkas av konstgödning som läcker ut i hav och sjöar. Livsutrymmet för många djur och växter minskar.
Utan naturen klarar vi oss inte. Coruscant kan bara finnas på film. Men det är också farligt att romantisera naturen och betrakta människan som en ond varelse som helst inte bör företa sig någonting alls som påverkar omgivningen. Nyfikenhet och skaparförmåga hör tvärtom till det som utmärker människan som art – liksom förmågan att reflektera över sina handlingar och lära av misstag i stället för att gå under. Vi kan inte avbryta mänsklighetens utveckling, men vi kan försöka utnyttja den mänskliga kreativiteten på ett sådant sätt att mångfald och framtida utvecklingsmöjligheter inte föröds och att värdet av våra gemensamma tillgångar växer.
Många tycks ta för givet att en sådan ambition innebär att hittills giltiga resonemang om ekonomiska och politiska system måste överges. Det är ett missförstånd – som dessutom riskerar att blockera möjligheten att uppnå viktiga miljöpolitiska mål. Snarare är uppgiften att göra miljön, naturens resurser och allt det som kan kallas för ”ekosystemtjänster” synliga när politiska och ekonomiska beslut ska fattas. I några kommande texter på ledarsidan kommer UNT att utveckla ett sådant synsätt.