I tonåren började Håkan Lantz hörsel försämras. Den blev allt sämre och så småningom blev han helt döv på ena örat. Men nu, vid 72 års ålder tycker han att han fått ett nytt liv. Vid hans öron, på huvudet sitter svarta små dosor, den synliga delen av cochleaimplantat.
– Mitt liv har verkligen förändrats sedan jag fick dem! Titta, det här är styrbord och det här är babord, säger Håkan Lantz och plockar av sig de svarta små apparaterna som han har vid sina öron.
Han lägger dem på matbordet hemma i lägenheten i centrala Uppsala och visar på dess ömtåligaste del, en liten tunn sladd som går mellan ljudomvandlaren bakom örat in till den del av implantatet som stimulerar hörselnerven i örat.
– De ser ut som vanliga hörapparater men i själva verket är det avancerade digitala datamaskiner, säger han.
De små manickerna fäster mot magneter som Håkan Lantz har inopererat under huden bakom öronen. Tiden närmast efter operationen beskriver han som en tid av omställning och av tekniska finjusteringar.
Det tar faktiskt en månad efter själva ingreppet innan apparaterna kan ”kopplas upp” för användning.
– Det vill till att man inte är otåligt lagd och gärna lite förberedd på vad som väntar. Till exempel kände jag till att det låter som Kalle Anka-prat i huvudet först, innan hjärnan vant sig.
– Men nu har jag nästan lika bra hörsel som du. Det är en revolution i mitt liv. I själva verket har jag aldrig hört så bra som nu och jag vet att jag kommer att höra tills jag dör eftersom nerverna, dit hörselnerverna hör och dit implantatet är kopplat, är det sista som slutar fungera.
Äntligen kan han lyssna på klassisk musik. Han berättar förtjust att Strauss är favoritkompositör. Tillsammans med goda vänner brukar de besöka Strausskonserterna på Berwaldhallen vid nyår och att han sitter som klistrad vid tv: n vid nyårsdagens konsert från Wien. Han demonstrerar sin lilla fjärrkontroll, där han till exempel kan ställa in ljudet från tv så att det bara är han som hör det. Det är väldigt behändigt när hans hustru Kerstin vill lyssna till något annat samtidigt.
Håkan Lantz var 18 år när hans hörselskada upptäcktes. I själva verket hade den förmodligen funnits i lindrigare form långt tidigare, men i den åldern blev det uppenbart att han behövde tekniska hjälpmedel. Inte så roligt för en tonåring. Men han var hörselskadad, inte helt döv.
Att ta del av dövkulturen eller att lära sig teckenspråk var aldrig något alternativ för honom.
– Teckenspråk var för svårt att lära sig. Men ett tag var jag ihop med en döv tjej för att prova på, liksom. Hon bodde i Skåne och tog mig med på en träff i den lokala dövföreningen i Malmö. Det var som att besöka en annan planet. De stod och tecknade åt varandra och det var alldeles tyst. Nej, jag kunde inte, det var för främmande.
När Håkan Lantz var i femtioårsåldern drabbades han av plötslig vuxendövhet på vänster öra. Under en vecka före hade han haft medelintensiv tinnitus (en sorts brus eller pip) i örat. Örat ”dog” på en halvtimme vid en konsert i Globen. Först trodde han att hörapparaten hade havererat men så var det alltså inte.
– Det kändes kort uttryckt “för djävligt” och min skräck var stor att samma sak kunde inträffa när som helst med det andra örat.
Så blev lyckligtvis inte fallet trots att hörselskador oftast följs åt på båda öronen. På högerörat hade han dock bara femton procents hörsel kvar. Men han fortsatte att jobba vidare som it-utbildningsansvarig på Uppsala läns landsting.
– Jag var duktig att läsa på människors läppar och att tolka gester. Dessutom satte jag i ära att vara påläst inom mitt område och det jag inte hörde fyllde jag i själv i mitt huvud, berättar han.
Men det extrajobbet för hjärnan krävde stor koncentration och så småningom brände han ut sig psykiskt. 1999 gick Håkan Lantz in i väggen och blev förtidspensionerad.
Hela tiden har han varit aktiv i Hörselskadades förening i Uppsala och följt forskningen inom hörselvården. Till exempel har han läst han allt han kommit över om cochleaimplantat. Fyra år efter han slutade arbeta tyckte han att han själv var mogen för en operation och kontaktade CI-teamet vid Akademiska sjukhuset. Då hade han varit praktiskt taget döv i tretton år.
Vänsterörat opererades och försågs med implantat, medan han fick fortsätta med vanlig hörapparat i högerörat. Han talar om ”cippen” - cochleaimplantatet eller CI och ”happen” - hörapparaten, begrepp som döva och hörselskadade barn uppfunnit.
– Jag har hört att det gick extra snabbt för mig att anpassa mig till cippen. Men jag var så glad, så bra hade jag aldrig någonsin hört.
Det är inte vanligt att vuxna får dessa implantat i båda öronen, de är dyra. Men Håkan Lantz fick en till sitt högra öra sex år senare, 2009.
– Den här gången gick anpassningen inte lika snabbt, förmodligen för att jag hade hörselrester kvar i det högra örat och implantatet är av en annan sort som är anpassad till just det.
Men musik har nu kommit att bli en stor upplevelse och glädje för honom. Och fåglarna hör han då han och hans fru Kerstin gör utflykter med båten i Roslagens skärgård. Däremot har han fortfarande svårt med talad teater och Håkan Lantz lyssnar aldrig på prat i radion. Han har också lite svårt att uppfatta namn och adresser som han hör i telefonen.
– Jag har kvar Bellmansystemet här hemma som stöd om något skulle hända och jag inte har cipparna på. Med det kan jag se i stället för att höra om det ringer på dörren och telefonen, eller om brandlarmet går.
Implantaten drivs av små runda batterier, tre i varje. De är ganska dyra, cirka 8 kronor styck, och de varar i ungefär 2-3 dygn. Det finns återuppladdningsbara också, men de varar bara omkring 8 timmar. För en aktiv person som Håkan Lantz är det inte något alternativ.
– En av de största vinsterna med att höra bättre är att jag kan ta mera del i samhället och politiken. Jag kan till exempel gå på sammanträden, höra vad de andra säger och själv uttrycka vad jag vill där.
Han berättar också att han fått vara en sorts konsult för patienter som står inför samma operation som han själv varit med om. Den vanligaste frågan han brukar få från dem är: ”Hur lång tid tar det innan man verkligen kan höra?”