Det är tisdag, andra speldagen i Uppsala, och Glada Hudik-gänget spelar minigolf på Studenternas. Men Toralf Nilsson vill hellre gå runt på stan i Uppsala och prata med folk.
Han kommer in i matsalen på Hotell Gillet, tar av sig Brynäskepsen och lägger den bredvid sig på bordet.
– Varför slutade jag hugga ved egentligen, och började med teater? Frågar han sig, och svarar själv på frågan.
– Man får inga applåder av att hugga ved heller, säger han och ler.
Han spelar titelrollen i pjäsen Elvis som de satt upp i sex år. När höstens sista föreställningar är över, har den setts av ungefär 170 000 personer. Efter kvällens föreställning på Uppsala Konsert och Kongress, ska Toralf Nilsson ha ledigt över helgen. Sen drar turnén vidare mot Umeå.
– Det kommer att bli konstigt när Elvis tar slut. Jag vill ju göra föreställningen jämt, inte ha ledigt alls. Jag kan ju inte rå för att jag älskar det här heller, säger han och drar händerna i håret.
Sven-Olof Grenedal är en av ledarna som är med på turnén, han sätter sig också vid bordet och fyller i historien om hur teatergruppen en gång uppkom.
– 1996 startade Pär Johansson Glada Hudik-teatern. Han tvingade dit sina vänner för att kolla på föreställningarna. Föräldrarna till skådespelarna var emot att sätta upp en riktig pjäs. De var rädda att folk skulle skratta åt föreställningen på fel sätt. De förstod inte vilken otrolig succé det skulle bli.
En buss stannar utanför hotellentrén och gänget strömmar ut. Alla vill berätta hur det gick på minigolfen. Pasi Pohjanen är klädd helt i jeans, med bakvänd keps. Han är inte nöjd med sitt golfspel. Med en allvarlig, grov, finlandssvensk ton säger han;
– Jag gav upp, jag träffade bollen men den gick aldrig ner i hålet.
Han berättar att han älskar att spela teater, men också att sälja programblad inför föreställningarna. Sven-Olof Grenedal kommer fram och berättar att Pasi Pohjanen är en av föreställningens stora stjärnor då han kör ett gitarrnummer som alltid får publiken att jubla.
Toralf Nilsson kommer ut i folksamlingen. Om några timmar blir han Elvis igen. Han tycker själv att han har utvecklats massor sedan han började stå på scen.
– Nu skäms jag inte för att vara mig själv längre, förut tyckte jag att jag var konstig och annorlunda. Nu är många avundsjuka på mig, det är mysigt med alla komplimanger jag får, säger han och ler.