Morgondimman ligger tjock i skogen utanför Storvreta när Matts Rolander kliver ur sin bil. Han stegar några meter in på ett kalhygge. Mellan stubbar och stenar växer nya ungträd, främst tall och gran.
– Här ser vi tydliga spår efter älg. Både toppskott och sidoskott är avbetade, säger Matts Rolander som är regional viltspecialist på Skogsstyrelsen i Uppsala län.
Han böjer ner den axelhöga tallen och pekar på den nyligen avbitna toppen.
– Nu kommer någon av de andra grenarna att ta över och bli den nya toppen. Det ser inte så allvarligt ut, men när trädet växer till sig kommer stammen att bli böjd, vilket gör att den inte kan användas till timmer, säger han.
Istället kommer trädet sannolikt att bli till massaved, vilket ger en betydligt mindre intäkt. Dessutom innebär avbetningen att det tar längre tid för skogen att växa upp, vilket leder till förluster för markägaren.
För att minska skadorna kan man plantera mer tall och undvika att röja bort andra trädslag som utgör föda för älgen. Ett annat sätt är att minska älgstammen.
– Skogsbolagen i norra Uppland vill ha färre älgar. Men det skulle innebära ett ännu dyrare pris för varje fälld älg. Och om man betalar ett arrende för att jaga älg så vill man ju få något tillbaka. Ingen vill betala tusentals kronor för att åka ut i skogen och grilla korv, säger Stefan Holm, jaktvårdskonsulent på Jägareförbundet.
Ett vanligt missförstånd är att antalet skjutna älgar styr beståndet, men egentligen är det urvalet.
– Lite förenklat kan man säga att älgkorna är älgstammens gas och broms. Skjuter man många kor kommer det att födas färre ungar. Skjuter man tjurar eller kalvar får man inte samma bromseffekt. Det betyder att det är möjligt skjuta många djur utan att minska beståndet, berättar Stefan Holm.
Att älgen biter av skott på tallplantor är inte något nytt fenomen. Ungträd har alltid varit älgens främsta föda.
– Går man långt tillbaka i tiden var älgen beroende av skogsbränder och stormar. Där träden föll växte det upp nya ungträd. I dag är motsvarande områden kalhyggen och nyplaneringar, säger Göran Ericsson, professor i viltekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU).
Människan kontrollerar alltså både skogs- och älgbestånd. Fram till 2011 hade länsstyrelsen ensamt ansvar att besluta om älgstammens utveckling.
– Förr tittade skogsägarna på de skador älgen åsamkat planteringar och jägarna tittade på älgstammen. Det fanns inte någon väl fungerande organisation som vägde samman dessa aspekter. Var och en tittade på sitt och skyllde på varandra, säger Matts Rolander.
Men för tre år sedan beslutade regeringen att älgförvaltningen skulle omorganiseras. Målet var större lokalt inflytande och en älgstam i balans med foderresurser. Varje län delades in i älgförvaltningsområden. Uppsala län delades i sex områden. Varje område har en styrelse med tre markägare och tre jägare som tillsammans ska besluta om älgstammens utveckling.
– Att varje styrelsegrupp har en markägare som ordförande var en tydlig signal från regeringen om att skogsägarna skulle få ett större inflytande i frågan. Men det följer också ett ansvar och min uppfattning är att det har fungerat relativt väl, säger Matts Rolander.
Under våren kommer flera av dessa styrelsegrupper att lämna in en treårsplan för älgstammens utveckling till länsstyrelsen. I arbetet utgår styrelsegrupperna från vissa objektiva data. Underlaget består bland annat av statistik över viltolyckor i trafiken, älgspillningsinventering och inventering av älgbetesskador.
Just nu pågår en inventering av älgbetesskador som finansieras av skogsägarna och täcker in cirka hälften av landets alla älgförvaltningsområden. Det är den största av sitt slag någonsin i Sverige.
Inventeringsmetoden har utvecklats av SLU och Skogsstyrelsen på uppdrag av regeringen. Genom att slumpmässigt mäta in olika områden i ett älgförvaltningsområde och räkna antalet betesskador kan man uppskatta hur stora skador älgen har åsamkat skogen.
– Skogsindustrin utgör en viktig svensk export. Inventeringen är ett sätt att skapa en objektiv uppfattning om hur stor ekonomisk inverkan älgen har på produktionen och den biologiska mångfalden, säger Matts Rolander.
Även Göran Bergqvist som är klövviltsamordnare på Jägareförbundet är positiv till inventeringen.
– Vi välkomnar fakta och har inget emot inventeringar under förutsättning att de inte bekostas av jägarna. Däremot ser vi ett problem i att markägarna har ordförandeposten i varje älgförvaltningsområde. De har en utslagsröst som sätter den demokratiska processen ur spel. Men den nya älgförvaltningen är i alla fall ett steg i rätt riktning, säger Göran Bergqvist.
När Matts Rolander inspekterar älgbetesskador i Storvretas skogar dyker det upp en bil på den lilla grusvägen. Vid ratten sitter jägaren Mats Ehrnevall som är ute i skogen för att lägga ut foder till vildsvin och fåglar. När älgförvaltningen kommer på tal får han ett besvärat ansiktsuttryck.
– Personligen tycker jag att det är för många kockar. Tilldelningen leder till att älgstammen skjuts sönder. Nu ser man vissa älgtjurar som endast har små stumpar till horn, säger han.
Det blir en kort konversation vid skogsvägen. Mats Ehrnevall och Matts Rolander hinner i alla fall komma överens om att det behövs ansträngningar från både jägare och skogsbrukare om man ska hitta en bra balans i Upplands skogar.