Nu är det barnbarnens tur

Hon är född i Berga gård, Åkerby socken i Uppsala län.

- Jag föddes i kammaren innanför köket. Det var ju helt omodernt, förstås. Jag förstår inte hur de klarade av det. Men jag är förstås glad att det gick bra, berättar hon.

Hon kom som nummer två i en barnaskara på fem - alla flickor. När hon var sju år flyttade familjen till Forkarby, där fadern köpt en gård.

- Vi systrar fick göra alla sysslor på gården, köra traktor och så. Det var väldigt roligt. Vi brukade kallas "Roséns pojkar" på bygden, minns hon.

Så småningom började hon i flickskolan, Magdeburg, i Uppsala. Men vikten av boklig bildning hade inte helt slagit igenom i alla läger.

- Morfar tyckte inte om att jag skulle in till staden. "Skall du dit och bli en såÕn där som inte duger till nåÕt?", sade han.

Morfaderns profetior besannades dock inte, för efter flickskolan sökte hon till och kom in på folkskoleseminariet i Jönköping.

Första tjänsten hade hon i Avesta, men där stannade hon bara i ett år, för då träffade hon sin blivande man Nils Gunnar som var ungdomspastor i baptistförsamlingen i Uppsala.

- Eftersom jag gifte mig med en pastor så blev det mycket flyttande. Så de två första flickorna är Rättvikskullor egentligen, säger hon och lägger förklarande till att hon följde traditionen hemifrån och fick idel döttrar, fyra stycken, närmare bestämt.

Under tiden i Rättvik började hon undervisa i specialklasser och insåg snart att hon ville vidareutbilda sig. Hon fick möjlighet till det när hennes man kallades till en tjänst i Malmö.

- Sedan dess har jag varit speciallärare och har trivts jättebra. Det ansågs ju "fult" med specialklasser, men de som gick där trivdes väldigt bra. Och det är ju inte så roligt att gå i "vanlig" klass och alltid vara sämst, slår hon fast, med en suck över att alla pedagogiska förändringar inte nödvändigtvis är till det bättre.

Efter många år på flera olika platser, där Maj-Britt Lönngren också lett dam- och barnkörer, kom de hem till Uppsala 1991. Redan året därpå gick färden till Fuengirola på den spanska solkusten, dit Nils Gunnar blivit kallad som pastor vid Skandinaviska turistkyrkan.

Medlemmarna tillhör alla olika samfund i Sverige och Norge, och för att leda turistkyrkan kallas varannan treårsperiod en norsk och varannan en svensk pastor.

- Glöm inte bort att tala om att du också var pastor där, inflikade hennes man från rummet bredvid.

Paret, som för övrigt firade guldbröllop i fjol, tyckte sedan när den tiden kom att de hellre ville vara pionjärer än pensionärer och åkte efter volontärtjänst i Natanya för Israels Vänner till Sjöbo, där de var med och bildade en ekumenisk församling och bland mycket annat var skolmormor och -morfar på en högstadieskola.

Det tänker hon fortsätta vara, men utesluter inte att det kan bli någon resa till något av de många team som deras nya församling, Livets Ord, driver ute i världen.

- Kanske i Indien, funderar hon högt, men tillägger att det nu främst är barnbarnens tur.

På själva födelsedagen blir det mottagning, men vad som sedan sker vet hon inte.

- Det är en överraskning, och det brukar bli roligt. Så jag vill inte veta något, tillägger hon förtröstansfullt.