Norden kan inte avskaffas
Orsaken för dagen var den rapport om nordiskt samarbete om utrikes- och säkerhetspolitik som Norges tidigare utrikesminister Thorvald Stoltenberg tagit fram på uppdrag av de fem nordiska ländernas nuvarande utrikesministrar. Rapporten presenterades i februari och har uppmärksammats vid en rad seminarier under våren. Den 8-9 juni möts utrikesministrarna i Reykjavík. Det politiska läget tycks vara att ingen vill säga nej - men att det samtidigt är oklart hur mycket man vågar säga ja till.
I ett avseende handlar det verkligen om ett paradigmskifte. Under fyrtio år, från andra världskrigets slut till Sovjetkommunismens fall, var det omöjligt att ens sätta upp utrikes- och säkerhetspolitik på dagordningen vid nordiska möten. Tre länder var med i Nato, två var alliansfria men ett av dessa hade speciella relationer till Sovjetunionen. I dag finns ingen annan stark säkerhetsstruktur i vår del av världen än Nato, även om Sverige och Finland alltjämt formellt står utanför.
Också tre andra förändringar är värda att observera. Den första är att utvidgningen av Nato, och EU har skapat ett behov i flera delar av Europa av att utveckla relationerna till de närmaste grannländerna. Kanske är detta helt enkelt lättare när alla eller nästan alla ändå ingår i samma övergripande politiska och ekonomiska struktur.
Den andra förändringen är att de nordiska länderna har fått ett nytt gemensamt säkerhetsintresse i de norra havsområdena. USA:s gamla militärbas i
Keflavik på Island har dragits in och amerikanerna har fullt upp med mer angelägna åtaganden på andra håll i världen. Men praktiskt taget samtidigt som Keflavikbasen stängdes dök ryskt flyg upp över havet utanför Island. Man bröt inga avtal men tog tillfället i akt att markera sitt intresse - i linje med det militärstrategiska synsätt som Ryssland ärvt från sovjetperioden.
Men det finns ingen anledning att låta Nordatlanten och Norra ishavet bli en rysk intressesfär. De nordiska länderna har ett gemensamt ansvar för att upprätthålla en balans i området - något som ytterligare understryks av att klimatförändringarna kan öppna havsförbindelser över till Stilla havet som tidigare varit stängda.
Den tredje förändringen är den teknologiska utvecklingen. I Europa kommer snart bara de riktigt stora länderna - Ryssland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien - att ha resurser att utveckla eller köpa in nya högteknologiska vapensystem. För att inte bli helt beroende av andra måste de nordiska länderna samarbeta också på detta område.
Stoltenbergs rapport innehåller tretton förslag, som har det gemensamt att de inte kräver att alla fem länderna är med för att kunna genomföras. Tio är i huvudsak civila eller har stora civila inslag: gemensam insatsenhet för internationella kriser, luftövervakning över Island, havsövervakning, satellitsystem för övervakning och kommunikation, samarbete mot digitala angrepp med mera.
Två är militära: samarbete om transporter, utbildning och materielanskaffning samt en gemensam amfibisk enhet av det slag som Sverige och Finland redan har. Det trettonde förslaget har en annan karaktär: En gemensam solidaritetsförklaring om bistånd vid angrepp eller press utifrån.
Tanken är inte att ersätta de nuvarande säkerhetspolitiska lösningarna. En del menar i själva verket att solidaritetsförklaringen skulle punktera frågan om svensk-finsk Natoanslutning. Men innebörden är ju ändå Sverige och Finland kommer betydligt närmare Nato. Varför skulle vi i så fall inte vara medlemmar på riktigt - och samtidigt solidariska i Norden?
Så jobbar vi med nyheter