Hjärtligt, glatt och kvalitativt sett en smula ojämnt ? eller bara väldigt accepterande ? skulle man kunna sammanfatta den kommunala konsthallens arbete. Oftast dessutom en bit in i den medieskugga som drabbar de allra flesta verksamheter utanför Stockholms innerstad. Förra årets våldsamt omdebatterade utställning Figurationer, med norskt samtidsmåleri i Nerdrum-skolans efterföljd, är givetvis undantaget.
När Edsvik nu firar sina fem första år ger jubileumsutställningen en väldigt realistisk bild av vad som brukar visas. Ett femtiotal konstnärer, de flesta svenska, bildar tillsammans en klassisk salong där måleriet dominerar men de flesta genrer är representerade. Kommersiella giganter som akvarellisten Lars Lerin, paketmålaren Yrjö Edelman och Matisse-skulptören Timo Solin samsas med mindre etablerade, och ofta intressantare, konstnärer och på ett litet hörn syns Nobelpristagaren Günter Grass, som 2005 blev konsthallens andra utställare. Hängningen är ljus och det hela är sympatiskt, om än ganska långt från hänförande och/eller intellektuellt utmanande. Att sammanfatta en kompetent verksamhet och prestera ett trevligt utflyktsmål verkar vara ett av utställningens mål, och där får man nog säga att den lyckas relativt bra.
Från en specifik Uppsalahorisont blir utställningen desto intressantare. Inte mindre än åtta, nästan en femtedel, av de deltagande konstnärerna kommer nämligen från Uppsala, vilket förhoppningsvis säger någonting om det lokala konstlivet (och inte bara om vår faktiska närhet till Sollentuna).
Anna-Karin Brus, Natasha Dahnberg, Ingvar Staffans, Sergio Perea Jerez, Anna Löwdin, Maya Rygaard, Lena Kriström och Lars Holm hävdar sig bra i sammanhanget och även om de i huvudsak visar verk som vi känner igen från andra utställningar är det roligt att se dem i en ny kontext. Lite extra kul är det dessutom att se hur fint Maya Rygaards abstrakta bildvärld kommunicerar med Ingvar Staffans dito. Nästan lite som en målerisk Uppsalaskola. Rygaard ställer för övrigt ut separat på Edsvik i höst.
Bland de övriga utställarna blir Magnus Erikssons anspråkslösa installationsserie Äkta vara en favorit. Krokodilskinn i fria former respektive som handväska och högklackade skor slår en elegant och knorrig knut på vanligen ganska raka autenticitets- och moralresonemang.
Utan att darra av upphetsning, men också utan att överdriva, kan man konstatera en viss tillförsikt inför de fem kommande åren i Edsvik konsthall.