Det framgår av en studie kring hur det på några års sikt har gått för de personer i Sverige som anonymt skänkt bort sin ena njure för transplantation till en svårt njursjuk person.
– Att givarna själva är så nöjda och att donationen inte lett till några allvarliga medicinska problem för dem talar för att det finns skäl att mer aktivt informera allmänheten kring möjligheten till levande anonyma donationer, säger docent Bengt von Zur-Mühlen, överläkare vid Akademiska sjukhusets kirurgklinik.
Studien omfattar 24 av totalt 26 personer som anonymt donerade sin ena njure till transplantation under åren 2004 till 2016. 2004 blev det i Sverige möjligt för andra än nära släktingar eller vänner att skänka bort sin ena njure, men då anonymt och utan att kunna påverka valet av vilken svårt njursjuk patient som skulle få ta emot dem.
Varför är en person beredd att genomgå en omfattande utredning, operation – numera i de allra flesta fallen med titthålsteknik – och några veckors sjukskrivning för att någon som de inte ens känner ska få deras ena njure?
Altruism – att hjälpa och göra gott – var de vanligaste motiven. Ett par personer, som intensivvårdats efter livhotande olyckor, uppgav att de såg njurdonationen som ett slags återbetalning till samhället och sjukvården.
De flesta som gav bort sin ena njure hade redan erfarenhet av att ge blod, också det en donation där givaren inte vet vem mottagaren kommer att bli.
– Drygt hälften av njurdontorerna önskade dock att de kunde få veta mer om mottagaren av deras njure och ett tiotal uppgav att de skulle vilja träffa den personen. Nästan lika många var dock säkra på att de inte ville göra det, säger Bengt von Zur-Mühlen.
Alla utom en var mycket nöjda med att ha skänkt bort sin ena njure och skulle göra det igen om det hade varit möjligt.
Nära hälften ansåg att njurdonationen hade ökat deras självkänsla, en tredjedel uppgav att de kände sig gladare efter den och flera svarade att den var det bästa de någonsin hade gjort.
Det vanligaste skälet till missnöje var att den omfattande medicinska och psykiatriska utredning som görs inför njurdonationen hade tagit för lång tid, i genomsnitt 15 månader. Det tyckte hälften av deltagarna, men det fanns också deltgare som ansåg att väntetiden gjort att de blivit än mer övertygade om att de fattat rätt beslut.
Efter att ha skänkt bort sin ena njure hade deltagarna, som väntat, något sämre njurfunktion än när två njurar skötte jobbet med att rena deras blod. Fyra deltagare utvecklade högt blodtryck och en typ 2-diabetes. Kan det vara farligt att donera en njure?
– Alla som i livet donerat en njure har livet ut fortsatta kontroller på en njurmottagning för att minimera de små men ändå befintliga risker som njurdonation kan ha på sikt. Exempelvis kontrolleras blodfetter, blodtryck, blodsocker och andra riskfaktorer mer nogsamt, säger Bengt von Zur-Mühlen.
Några få av tusentals donatorer har ändå utvecklat njursvikt under sin livstid, inte alltid på grund av själva njurdonationen.
– Vi känner oss trygga med att njurdonation är säkert även om det finns risker och att njurdonatorer lever ett helt normalt liv med en i stället för två njurar, säger Bengt von Zur-Mühlen.
Fotnot: Den vetenskapliga artikeln om studien om anonyma njurdonatporer har publicerats i tidskriften Annals of Transplantation och kan läsas här.