Man kan lätt tänka sig liknande synpunkter om det skulle bli en ny regering med rödgrön färg. Självklart får Miljöpartiets och Vänsterpartiets ledare då uttala sig också i andra frågor än de som hör hemma inom deras egna departement.
Varför påpeka något så pass självklart? Jo, därför att både allianskonstruktionen och de storleksförhållanden som just nu råder mellan partierna på den borgerliga sidan lätt leder tanken vilse i ett bestämt avseende: Moderaterna framställs gärna som det parti som ”egentligen” bär upp regeringsmakten medan de tre övriga framställs som särskilda nischpartier, en sorts enfrågepartier med inriktning på skola, näringspolitik och familjefrågor men utan egna ambitioner i övrigt. Ibland dyker sådana resonemang också upp inom partierna själva.
Men Alliansen är ett samarbete som har uppstått med ett bestämt syfte – att bryta det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Alliansens politik är definitionsmässigt resultatet av kompromisser mellan de fyra partierna. Kompromisserna underlättades väsentligt inför valet 2006 genom att Fredrik Reinfeldt bröt med Moderaternas vana att i alla lägen kräva stora ofinansierade skattesänkningar. De underlättades också av att Centern aktivt försökte hitta en mer konstruktiv väg i energipolitiken än den som man följt sedan 1970-talet. Men kompromisser var det inte desto mindre.
När Mona Sahlin anmärkte på att Maud Olofsson sagt något annat i Almedalen i onsdags om behovet av skattesänkningar än vad Fredrik Reinfeldt sade i söndags så var det väl i första hand ett försök att påminna om det gamla temat ”borgerlig splittring”. Men Maud Olofsson leder ett självständigt parti med andra prioriteringar än dem som Moderaterna står för.
Olofsson vill dra väljare till Centern för att få större tyngd bakom sina förslag om alliansmajoriteten i riksdagen består efter valet. Reinfeldt vill detsamma fast tvärtom. Det nya med Alliansen är inte att de fyra partierna gett upp rätten att föra sin egen politik utan att att de klargjort att de kommer att söka efter enande lösningar och att dessa så långt som möjligt ska presenteras redan före valet.
De rödgröna försöker nu så gott det går upprepa den vinnande strategin. Men de tre partierna stod mycket längre från varandra i utgångsläget och olusten inför en del av de uppgörelser som presenterats har varit påtaglig - ta exemplet med betygen från den vecka som gick. Men i princip är det naturligtvis likadant där som inom regeringsblocket - de ingående partierna vill alla bli starkare för att bättre kunna påverka innehållet i den politik man ska försöka föra gemensamt.
Ödet eller väljarna kan skapa situationer där dagens två alliansgrupperingar inte fungerar som bas för en effektiv regeringsmakt. Något av de inblandade partierna kan förändras inifrån, stärkas eller kraftigt försvagas. Varje seriöst parti måste ha som mål att självt, om väljarna så skulle önska, kunna ta över regeringsansvaret och ta ansvar för vilket departement som helst. Därför måste ett seriöst parti engagera sig över hela det politiska fältet.
Alternativet är den sorts nischpartier för till exempel pensionärer, bilister, folk på landet eller fildelare - som då och då uppstår. Sådana partier kan inte regera eftersom de inte har någon förmåga att väga krav på ett område mot önskemål på ett annat för att skapa en fungerande helhet.
Inget seriöst parti kan överväga att låta sig reduceras till ett specialparti för en viss typ av frågor. Och därför bör socialministern i alliansregeringen säga vad han tycker om försvaret.