Neandertalarens dna kartlagt
En forskargrupp ledd av svensken Svante Pääbo, gästprofessor i Uppsala, har lyckats rekonstruera mer än en miljon dna-byggstenar i den sedan 30 000 år utdöda neandertalmänniskans arvsmassa.
"Vårt mål är att inom två år ha tagit fram ett första utkast till neandertalarens hela arvsmassa", skriver Svante Pääbo och hans kollegor i Nature.
Svante Pääbo är professor i evolutionär antropologi vid Max Planck-institutet i Leipzig och gästprofessor i evolutionär genomik vid Uppsala universitet.
DNA-sensation
Redan för tio år sedan gjorde han och hans forskargrupp sensation genom att ur 30 000 år gamla benrester analysera fragment av neandertal-dna från cellernas energiverk, mitokondrierna.
Men att det skulle bli möjligt att återvinna och analysera så gammalt dna också från cellkärnorna var något som nästan alla forskare trodde var omöjligt.
"Bevarade rester av dna-från cellkärnorna lär vi aldrig hitta", sa Svante Pääbo själv i en intervju i UNT hösten 1997.
Masskopiering
Men nu är det gjort. Med en ny teknik, som bygger på storskalig så kallad pyrosekvensering, har det blivit möjligt att masskopiera och analysera även de ytterst små och korta dna-fragment som i allra bästa fall kan finnas bevarade i många tusen år gamla ben.
Proverna som nu analyserats är hämtade från 38 000 år gamla benrester, som påträffades i en grotta i Kroatien 1980.
Hittills har forskarna lyckats kartlägga ordningsföljden på drygt en miljon av dna-byggstenarna, de så kallade basparen, i neandertalarens arvsmassa.
Även om det mesta arbetet återstår innan hela den sammanlagt mer än tre miljarder baspar långa dna-spiralen hos neandertalaren kartlagts går det enligt forskarna att redan nu dra flera slutsatser om den moderna människans förhållande till sin närmaste utdöda släkting och till sin närmaste levande släkting, schimpansen.
Evolutionärt släktträd
En är att det var för drygt 500 000 år sedan som de båda grenar som ledde till utvecklingen av den moderna människan, homo sapiens, respektive neandertalmänniskan växte ut från vårt fram till dess gemensamma evolutionära släktträd.
En annan är att det för både homo sapiens och neandertalaren var några tusen ursprungsindivider som påbörjade respektive människorarts spridning över världen.
Det har spekulerats om att neandertalare skulle ha korsats med den tidens människor så att en del av vår egen arvsmassa skulle kunna bestå av neandertal-dna.
Tidigare undersökningar av mitokondrie-dna har inte funnit något stöd för den teorin och de nu gjorda analyserna av kärn-dna har inte heller gjort det.
Men forskarna vill ändå fortsätta att hålla dörren öppen för denna möjlighet tills dess att hela neandertalsmänniskans arvsmassa kartlagts.
Information om oss själva
Människans dna-spiral är till uppemot 99 procent identisk med schimpansens arvsmassa och de hittills undersökta dna-sekvenserna hos neandertalaren överensstämmer till 99,5 procent med motsvarande sekvenser hos människan.
Kartläggningen av neandertalarens arvsmassa, genom, kommer inte bara ett ge information om vår utöda nära släkting. Den kan också ge viktig infomation om oss själva.
- Genom att sekvensera neandertalarens genom får vi en unik möjlighet att identifiera vilka genetiska förändringar som är specifika för anatomiskt fullt utvecklade moderna människor, säger Svante Pääbo.
FAKTA
Svante Pääbo påbörjade sin forskarkarriär vid dåvarande Institutionen för cellforskning vid Uppsala universitet. 1986 disputerade han på en doktorsavhandling om hur en grupp virus, som bland annat orsakar förkylningar, kan "lura" immunförsvaret.
Redan året innan blev han världsberömd efter att ha kartlagt en liten bit dna från en egyptisk mumie från Viktoriamuseet i Uppsala. Upptäckten lade grunden för ett helt nytt forskningsfält, genetisk arkeologi,och inspirerade Steven Spielberg till filmen Jurassic Park.
Hans forskargrupp har varit mycket aktiv. Den gjorde till exempel de första genetiska analyserna av den 5 000 år gamla så kallade ismannen, som 1991 hittades i en glaciär i Österrike, och var först att utvinna så kallat mitokondrie-dna ur neandertalben.
Svante Pääbo är sedan några år gästprofessor i komparativ genomik vid Uppsala universitet.
Så jobbar vi med nyheter