– Det som känns naturligt är oftast rätt, säger språkprofessorn Francisco Lacerda.
Särskilt förstagångsföräldrar kan känna press på sig att göra allt rätt från första stund, även när det gäller språket.– Man får prestationsångest och blir rädd för att göra fel så att barnet senare kommer efter i skolan eller inte når sin fulla potential, säger trebarnsmamman Caroline Hellström.
Men vad är egentligen fel när det gäller språket? Och vad är rätt? Ska vi prata helt korrekt med spädisarna eller ska vi släppa loss våra allra gulligaste röster och prata bebisspråk för allt vad tygen håller?
– Det är inte antingen eller och man ska inte vara rädd för att variera, säger Francisco Lacerda, professor i fonetik vid Stockholms universitet.
Olika sätt att prata har nämligen olika funktioner.
– Bebisspråket som vuxna använder är väldigt känsloladdat. Det fungerar väldigt bra för bindningen mellan barnet och den vuxne, säger Francisco Lacerda.
Det finns bara ett problem med det språket: Blir de gulliga hittepåorden vanligare än de riktiga orden riskerar vi i extremfallet att få ett barn som senare inte kan göra sig förstådd utanför familjen.
Med det sagt: Att kalla pappa för pappis ibland eller föreslå att barnet ska nanna i stället för att sova är varken förbjudet eller dåligt.
– Att vara konsekvent som en robot och bara använda samma ord hela tiden är faktiskt dåligt för språkutvecklingen. För att ett barn ska lära sig ett språk så måste det finnas en variation, en rikedom som gör att barnet förstår att det finns olika sätt att relatera till samma sak, säger Francisco Lacerda.
För Caroline Hellström handlar "bebisspråket" inte så mycket om att göra om ord utan mer om tonfall.
– Jag pratar enklare med min minsta och jag har ett ljusare och mjukare röstläge, säger hon.
I vissa situationer blir det ännu mjukare, ännu försiktigare.
– Som när hon är ledsen och har magknip eller när hon är trött. Ens omtänksamhet tror jag hörs väldigt mycket när man pratar.
I andra situationer använder hon - egentligen utan att tänka på det - tonläge och ansiktsuttryck för att tydliggöra känslor som glädje eller överraskning. Uttrycket blir mycket tydligare jämfört mot hur hon pratar till de äldre barnen, 2 och 4,5 år.
Enligt Francisco Lacerda gör de flesta vuxna rätt per automatik när vi anpassar tonläget till de minsta.
– Det är en viktig komponent, en känslomässig länk som behövs för att etablera betydelsen av saker, säger han.
Experiment har visat att både de vuxnas sätt att prata och barnens mottaglighet för de olika sätten förändras över tid.
– I början av livet, när barnet är nyfött och upp till två månader, är det väldigt mycket tröst i föräldrarnas melodi. När barnet är åtta månader är det lite mer direktiv.
Bebisar som får lyssna på inspelningar av andra föräldrar som pratar till sina barn visar mer intresse när de hör en vuxen som pratar till ett barn i deras egen ålder.
-Det verkar finnas ett väldigt välanpassat framåtskridande mellan vuxna och barn, säger Francisco Lacerda.
Med andra ord: Förmodligen gör du helt rätt utan att tänka på det.