Nato light för Tolgfors?
Hans utgångspunkt är att internationella insatser ska göras gemensamt av de nordiska länderna, vilket skulle möjliggöras av gemensam anskaffning av materiel. Ytterst, skriver han, "finns möjlighet till gemensam produktion av förband och fredstida basering av flyg till exempel i norra Sverige-Norge."
Detta är ju inte alldeles kristallklart uttryckt. Innebär det att vardera landet har en komplett försvarsstruktur - och att samarbetet endast innefattar gemensamma utbildningsinsatser? Hur mycket sparas i så fall? Eller innebär det gemensamma förband, där var och en bidrar med olika beståndsdelar? Det skulle rimligen ge förhållandevis stora ekonomiska samordningsfördelar, men också innebära att det skapas en i åtminstone väsentliga delar gemensam försvarsmakt.
Förmodligen lutar försvarsministern åt den första varianten, eftersom han säger att samarbetet skulle kunna brytas "i händelse av en försämrad säkerhetspolitisk situation".
Det säkerhetspolitiska dubbelspelet fortsätter, förklätt till flott doktrin. Sverige skulle, försäkras det, inte "stå passivt" om ett nordiskt grannland eller annat EU-land utsätts för angrepp. Och "vi utgår ifrån" att de inte heller skulle stå passiva om vi hotades. En för alla och alla för en, alltså? Dags att gå med i Nato kanske?
Det förefaller inte vara slutsatsen. Snarare verkar det gängse, rätt ljusskygga argumentet mot Nato-medlemskap, nämligen att ett sådant skulle "begränsa vår självständighet" (att smita undan) och riskera att dra in oss i krigiska förvecklingar vara det som gäller
Och så då Ryssland - som visserligen höjt tonläget, men saknar både "ambition och militär förm¨åga att utgöra den gamla tidens hot".
Men Ryssland genomför en kraftfull militär upprustning. Ett militärt allt bättre rustat och demokratiskt allt svagare Ryssland, inpyrt med revanschism och sovjetnostalgi, kan bli ett betydande hot för sina grannar (Sverige ingalunda undantaget).
Nog behövs den försvarsdebatt som statsrådet efterlyser.
Så jobbar vi med nyheter