I din ledare i Dala-Demokraten (24/2) skriver du att ”Idrott kan när den är som starkast utlösa de bästa kollektiva känslorna i oss.” Berätta vad du kände när Charlotte Kalla vann?
– Hennes kämpainsats återspeglas i mitt medvetande och jag känner mig lyft. Vi har något som heter spegelneuroner i våra hjärnor, vilket är nervceller som utgör empatins infrastruktur. När vi ser någon utföra någonting har vi en förmåga att återuppleva det. Alla som tittar, känner att de är i spåret och det tror jag binder samman folk.
Du pratar om en positiv nationalism kopplad till idrott, hur tar den sig ut?
– Den typen av nationalism som uppstår i sådana sammanhang är väldigt lekfull. Jag tror att det är viktigt att det här nationalistiska får pysa ut på ett lekfullt och ofarligt sätt, som till exempel när Zlatan gör mål i ett VM-kval. Vi är sociala varelser som vill känna grupptillhörighet, så är det ju.
Vad är det egentligen för skillnad på den nationalism som vi ger uttryck för i sportsammanhang, kontra den som exempelvis SD för fram i sin politik?
– De använder nationalismen som ett verktyg för att separera människor från varandra, att vi ska känna oss svenska för att skilja oss från andra. I idrottssammanhang fungerar det snarare så att nationalismen och stoltheten för människor samman, på ett lekfullt sätt. Nu finns det exempel inom idrottsvärlden där det nästan uppstått krig mellan länder på grund av fotboll. Men det handlar om samhällen där det råder stor oro, och så är ju inte läget här. Men man ska ha klart för sig att alla nationalistiska känslor är tvetydiga och lite farliga. Därför gäller det att de kanaliseras på rätt sätt, via bra idrottsprestationer eller stolthet över att Sverige har ett bra barnbidrag, vilket vi i och för sig inte har, haha.
Nationalism är tvetydigt, man måste alltid reflektera, ställa sig frågan om den separerar eller för samman människor.
Sociologen Michael Billig menar att denna ”vardagsnationalism” som syns i sportsliga engagemang, faktiskt är skadlig eftersom den reproducerar och upprätthåller en nationalistisk ideologi.
– Rent realistiskt finns ju de nationalistiska känslorna. Vi har 300 år av nationell indoktrinering i oss, vare sig vi vill det eller inte. Men det är inte vardag när man står där och skriker över ett guld, utan snarare fest och karneval under fredliga förhållanden – och då tycker jag att det är okej. Det är bättre om det visar sig i goda sammanhang än i dåliga. Idrotten, särskilt när det är spelare med invandrarbakgrund som gör insatser för det svenska laget, tar bort en del av rasismen, tror jag.
Ludmila Engquist, först häcklöpare med hela svenska folket, sedan avfärdad som "ryss" då dopingskandalen blev känd. Vad berättar den "vändningen" för oss?
– Ja, det var ju ganska obehagligt. Det säger något om hur diskriminerande det här begreppet nationalism kan vara. Ett typiskt exempel på den sämsta sidan av hur de nationella känslorna verkar.
Du skriver att "få gemensamma mötesplatser återstår, förutom de stora idrottsevenemangen.” Vilka gemensamma mötesplatser är det du saknar?
– Skolan, en institution som var gemensam för alla. Den största tragedin i Sverige är att den sammanhållande skolvärlden har försvunnit – det är det dummaste politikerna gjort, att de tillåtit den här segregeringen via friskolor.