Det är ofta ett högprioriterat mål att vården ska vara lättillgänglig. Stora resurser har lagts på att utveckla primärvården, öka tillgängligheten och förkorta väntetiderna. Det är bra service till medborgarna och det innebär i förlängningen också besparingar för landstingen. Blir patienterna och deras åkommor omhändertagna i primärvården är det billigare än i specialistvården. Dessutom finns ju alltid chansen att eventuella allvarliga åkommor upptäcks tidigare.
Närheten har en laddad betydelse i sjukvårdspolitiken, det vet varje landstingspolitiker som försökt lägga ner ett akutsjukhus. Men någonstans måste man även som patient ställa sig frågan: vad är bäst för mig, att jag har nära till sjukhuset eller att jag får en högspecialiserad vård som kanske inte finns på just mitt lokala sjukhus?
I veckan tillsatte regeringen en utredare, professor Måns Rosén från Karolinska sjukhuset, som ska utreda hur den högspecialiserade vården ska kunna utvecklas genom ökad koncentration. Patienter med vissa svåra sjukdomar har kanske större chans att bli friska, eller överleva, om de får vård på ett universitetssjukhus som visserligen ligger långt bort från bostaden, men där erfarenheterna av just denna diagnos är störst i landet. Även om just denna patient tidigare har slagits för att behålla akutsjukhuset på den egna orten torde valet vara lätt.
Tesen stärks av en EU-rapport som släpptes i tisdags. Enligt den har Sverige sammantaget den bästa vården i Europa när det gäller fem diagnoser: Hjärtinfarkt, höftledsfrakturer, stroke, bröstcancer och för tidigt födda barn med en födelsevikt under 1500 gram. Sverige är inte bäst för någon av diagnoserna men kommer tvåa för samtliga vilket är orsaken till tätpositionen.
Rapporten är inte heltäckande, de universitet som genomfört undersökningen har inte kunnat samköra register i alla EU:s medlemsländer men det finns ändå intressant information att hämta. En sådan upplysning är att även inom länderna skiljer det mycket mellan olika regioner. Det behöver man inte läsa EU-rapporter för att få reda på. I höstas kom Socialstyrelsens granskning av väntetider i den svenska cancervården. I linje med vad EU-rapporten vittnade om såg det hyggligt ut när det gäller bröstcancer men i övrigt fanns mycket att önska. Och skiljer det månader bara när det gäller väntetiden mellan olika landsting är det inte långsökt att också misstänka att det skiljer när det gäller behandlingarnas resultat.
Måns Roséns utredning kommer förhoppningsvis att hitta utvägar ur detta och det vore glädjande om det sker utan de revirstrider som inte är helt ovanliga i sådana här sammanhang. Gärna en utbyggd primärvård och gärna fler närakuter. Men vid många tillfällen är specialistkunskapen viktigare än avståndet.