När verkligheten stängs ute
Hur kommer det sig att regimen i Peking reagerar så förbluffande brutalt och klumpigt på protesterna - i Tibet? Och hur kommer det sig att Internationella olympiska kommittén förefaller så totalt överrumplad av den situation som uppstått? Man kan också formulera den senare frågan så här: Hur kunde IOK föreställa sig att ett OS i en diktaturstat skulle kunna uppfattas som opolitiskt - av värdregimen.
Svaren tycks i båda fallen handla om avskärmning från verkligheten.
Det är förvisso sant, som nu påpekas från många håll, att OS har en enorm symbolisk betydelse för Kina som nation, för kineserna i allmänhet och inte bara för en politisk och ekonomisk elit. Spelen markerar Kinas genombrott som den stormakt som landet självfallet är. Den tid när Kina förnedrades av påtvingade avtal som gav utländska makter fördelar som inte var tillgängliga för kineserna själva är slut. Landets enhet är återställd (bortsett från specialfallet Taiwan). Det går att begripa att den stora allmänhet som aldrig hört annat än regimens verklighetsbeskrivning tror att protesterna i Tibet är en upprepning av gamla tiders försök att stycka upp landet och lätt sväljer påståendena att utländska journalister eller västerlänningar i allmänhet är ute efter att skada Kina.
Men det räcker inte som förklaring till den kinesiska ledningens eget agerande. Brutaliteten i Tibet och uttryckssättet när regimens företrädare kommenterar vad som sker är inte det som man väntar sig från en stat som gör anspråk på att ta ansvar tillsammans med andra på den globala scenen. I stället använder man hätska uttryck som känns igen från kulturrevolutionen på 60-talet: munkarna i Tibet kallas för "schakaler", den tibetanska exilregeringen i Indien - "Dalai-klicken" - beskylls för att organisera mordpatruller i det ondsinta syftet att förgöra Kina.
Det finns egentligen bara en tänkbar förklaring till detta reaktionsmönster. De kinesiska ledarna är gamla män som tillbringat hela sin karriär i en partiapparat där utrensningar och bisarra beskyllningar mot konkurrenter varit norm och där information om verkliga förhållanden når toppen först efter att ha gått igenom en serie politiska och byråkratiska filter. Fenomenet är välkänt från alla totalitära stater och leder oundvikligen till att verklighetsbilden förvrängs och till att flexibilitet inför nya frågeställningar alltid kan bestraffas men sällan belönas.
Därför har fantasin och den politiska kraften inte heller räckt till för att uppfylla de löften om förbättringar vad gäller mänskliga rättigheter som Kina ställde ut när man ansökte om spelen och som gällde hela landet och inte hade något särskilt med Tibet att göra. De ledande förmår inte uppfylla dem eftersom detta skulle hota deras egen position i hierarkin och systemets långsiktiga överlevnad.
Man kan tycka att IOK:s medlemmar borde kunna förstå sådant. De flesta av dem lever trots allt i ganska öppna samhällen. Här handlar det snarast om självvald isolering från verkligheten - för att inte säga politisk medvetslöshet.
IOK befolkas i påfallande hög grad av personer som glidit fram genom livet utan att någonsin behöva konfronteras med svåra problem eller avgörande moraliska frågeställningar. Det är svårt att hålla tillbaka känslan av att många av dem helt enkelt inte förstår att en regimen i en diktaturstat betraktar ett olympiskt spel på ett helt annat sätt än vad regimen i en fredlig demokrati som Kanada eller Schweiz kan göra. Hade de förstått det så hade de varit beredda på protester långt i förväg och förutsett hur de skulle agera - och insett att en diktaturstat är oförmögen att reformera sig själv enbart för att vinna poäng inför ett olympiskt spel.
Hade fantasin räckt lite längre så hade Kina antagligen inte fått OS förrän landet demokratiserats.
Så jobbar vi med nyheter