Med sociala medier som verktyg koordineras kriminaliteten. Plundrarna hjälper varandra att hålla koll på var polisen befinner sig. Medan kriminella gäng gör gatorna osäkra tvingas vanliga Londonbor barrikadera sig i sina hem.
Genast riktas uppmärksamheten mot premiärminister David Cameron och det hårda besparingsprogram som regeringen står bakom. Kritikerna menar att det finns ett direkt samband mellan den förda politiken och det som nu händer på gatorna. Det sägs att frustrationen över orättvisorna resulterar i desperata handlingar.
Det är en orimlig förenkling. Problemen är långtifrån nya. Cameron kanske kan klandras för att han inte gjort mer för att förebygga situationen. Men ansvaret ligger helt och fullt hos dem som nu hänger sig åt ett brutalt och hänsynslöst våld. Det kan knappast anses vara en legitim politisk protestaktion att anlägga bränder, misshandla och råna.
Tony Blairs gamla valbudskap är fortfarande giltigt. ”Tough on crime, tough on the causes of crime”. Det måste vara möjligt att arbeta långsiktigt mot brott utan att för den skull göra avkall på principen om individens eget ansvar.
När kriminella har fria händer att slå sönder tryggheten i vardagslivet får det enorma konsekvenser.
Därmed inte sagt att det inte finns brister i politiken. Britterna lever i ett klassamhälle där den sociala rörligheten är begränsad. Beslutet att kraftigt höja studieavgifterna till universitet och högskolor kommer att göra det ännu svårare för ungdomar från fattiga områden att skapa sig en bättre framtid. Men alla sociala insatser i världen är dömda att misslyckas om det inte finns ett grundläggande skydd mot brottslighet.
Kände socialarbetaren Shaun Bailey förklarar upploppen med att vuxenvärlden kapitulerat. Barn och ungdomar får inte lära sig att de är en del av ett samhälle och att de har ett ansvar för sig själva och sina grannar.
Även Baileys resonemang haltar men det är svårt att inte provoceras av det faktum att 14-åringar kan delta i upplopp utan att föräldrar och andra vuxna ingriper. Det finns inget mer tragiskt än när människor inte vågar stå upp för det som är rätt och riktigt.