När ska Sverige erkänna Kosovo?
När Kosovo denna helg proklamerar sig som en självständig stat är det inte lika enkelt. Kosovo är formellt en serbisk provins, men Serbien utövar ingen politisk kontroll alls och har inte gjort det sedan kriget 1999. Men om omvärlden erkänner Kosovo som självständig stat så bryts också principen att internationella gränser inte får rubbas annat än i samförstånd mellan alla berörda.
Ryssland och ett antal andra länder kommer därför att vägra erkänna Kosovo och backa upp den serbiska ståndpunkten, åtminstone symboliskt och diplomatiskt. USA och nästan alla EU-länder har där-emot aviserat ett erkännande. Sverige väntar sannolikt till utrikesnämndens möte den 4 mars.
Den traditionella formeln för när Sverige ska erkänna en annan stat har tre beståndsdelar: det ska finnas en befolkning, ett klart definierat territorium och en regering som kontrollerar detta territorium. Några politiska värderingar eller någon bedömning av vad som är rimligt och anständigt ska inte göras. Sverige erkände ju också, till skillnad från många andra västländer, Sovjetunionens annektering av de baltiska länderna. Det var ju Sovjetregimen som kontrollerade territoriet och den befolkning som fanns där.
Men principerna beskriver bara en del av sanningen. Den vita rasistregimen i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) motsvarade alla formella kriterier för svenskt erkännade, men något sådant kom naturligtvis aldrig. Ian Smiths regim betraktades som illegal - alltså en politisk värdering. Också det sovjetiska väldet i Baltikum var illegalt, men Sovjetunionen var ett grannland och regimen föreföll onekligen mer stabil än den i Rhodesia.
Ur spillrorna av den nästan kollapsade staten Somalia har den nordvästra landsändan utropat sig självständig som republiken Somaliland. Också Somaliland motsvarar alla svenska kriterier för erkännande och har nu till skillnad från resten av Somalia fungerat väl som en egen stat under åtskilliga år, men inget erkännande tycks vara aktuellt. Både Sverige och andra länder fruktar att utbrytningsförsök i andra afrikanska länder uppmuntras om Somaliland belönas med internationellt erkännande.
Många har hävdat att om Kosovo erkänns så kommer Ryssland att erkänna de utbrytarregimer som finns inom tidigare sovjetstater som Georgien och Moldavien. Det är dock osäkert vad Ryssland skulle vinna på en sådan politik - och den vore inte förenlig med den princip om gränsers okränkbarhet som man säger sig värna för Serbiens del. Fallet Kosovo är också unikt i Europa (möjligen med undantag för Tjetjenien, vilket de ryska ledarna säkerligen inser). Kraven på självständighet och internationellt erkännande får sin kraft av den serbiska politiken under Milosevic och det försök till storskalig etnisk rensning som ägde rum i samband med kriget 1999. Något alternativ till självständighet går helt enkelt inte att konstruera.
EU:s linje att erbjuda framtida medlemskap både för Serbien och Kosovo är rimligen den enda möjlighet som finns att långsiktigt få den politiska majoriteten i Serbien att erkänna verkligheten, få ledningen i Kosovo att uppträda ansvarsfullt och motverka risken för utbrytningar på
andra håll. Men något samlat erkännade redan från början lär det inte bli, snarare då ett gemensamt uttalande i veckan som kommer. Till slut måste dock alla eller nästan alla EU-länder komma till samma slutsats, för att den övergripande strategin ska fungera.
Risken att ledningen i Belgrad låser fast sig i ohållbara positioner är ändå överhängande. Men något alternativ till framtida integration i EU, bortsett från isolering och allt djupare fattigdom, finns inte.
Så jobbar vi med nyheter