De strider som fortfarande rasar med full kraft utspelar sig i västra Libyen, kring Misrata och i de berberbefolkade Nafusabergen, där Gaddafis armé försöker städa ut motståndsfickor för att konsolidera sitt grepp om landshalvan. Men om det inte blir ett militärt avgörande, vad återstår?
Enligt brittiska The Independent funderar västliga beslutsfattare nu på att släppa kravet på att Moammar al-Gaddafi måste lämna Libyen. En rege-ringskälla förklarar att premiärminister David Camerons krav på att Gaddafi måste lämna både makten och landet nog var att ”sätta ribban för högt”. Samtidigt har tidningen kommit över ett meddelande från Libyens premiärminister al-Baghdadi al-Mahmoudi, som föreslår en vapenvila, samtal mellan parterna, en ny grundlag och amnesti för bägge sidorna. Inget sägs i dokumentet, hävdar The Independent, om Moammar al-Gaddafis egen roll.
Nu finns det goda skäl att vara skeptisk mot varje förhandlingsutspel från den libyska regimen. Den har alla skäl att söka en paus i striderna, för att slippa NATO-attacker, samla sina styrkor, och försöka få igång förhandlingar kring en maktdelning, snarare än om ett renodlat maktöverlämnande. Diktatorn skulle alltså få gå ostraffad och kanske till och med behålla viss makt inom familjen.
En sjaskig kompromiss vore andra sidan inte nödvändigtvis en dålig sak – åtminstone inte så länge ingen har en bättre plan. Att låta kriget fortgå för överskådlig framtid är knappast en lösning. Ju mer Libyens inre klyftor djupnar, ju mer samhället traumatiseras och militariseras av konflikten, desto svårare lär det bli att pussla ihop en ny ordning efter kriget.
Om det finns skäl att tro att den libyska regimens inviter är allvarligt menade, är den vägen värd att utforska. Men det lär behövas mer än hemliga dokument från Libyens premiärminister och andra småspelare. När det gäller det politiska systemets framtid, och ledarens egen, är det ingen utom Moammar al-Gaddafi själv som kan föra ordet.