När rinner snuskbägaren över?
KLUBBKRÖNIKA. Dj Assault besökte Stockholm i fredags. Ghettotech-pionjären från Detroit var inbjuden för att veva på armarna, rappa om filthy hoes och få alla vita tjejer med ass-komplex att skaka rumpan i en booty shake-contest.
Elin Aram skriver om klubbliv varannan vecka.
Foto:
Låt gå för att Dj Assault verkar producera halvironiska texter utan nån riktig baktanke, men jag känner mig smutsig om jag helt ska sluka budskapen som basuneras ut. Samtidigt innehåller en av mina favoritlåtar just nu frasen "I smack it up baby/ bend over you nasty lady" som jag nynnar på bussen varje morgon. Kanske är det oundvikligt, vi lever i en sexifierad värld och därför blir också texterna det. Kanske borde jag tycka att Dj Assault är lika skön som Lil'Kim när hon i How many licks beskriver hur hon bokstavligen äter upp och blir uppäten av män.
Ska jag vara ärlig gillar jag inte Assault därför att jag älskar låten och beatsen i hans mest kända låt Ass n' titties, men min humanistiska ådra värker så fort jag känner att jag vill röra mig till den. Känner mig som ett stort uptight ego med noll självdistans. Kanske blir konsekvenserna av ett för kritiskt tänkande mot musik att man målar in sig själv i ett hörn och bara tillåter sig själv att konsumera färdiglagad pk-musik direkt från genusvetenskapliga institutionen. Bootybass har aldrig utgett sig för att vara något annat än ren dansmusik och det är väl isåfall det vi ska ta den för.
En vän poängterar att det är upp till en själv att välja vem som objektifierar vem i musiken och att det i de flesta fall är lyssnarens val att definiera texten som totalt nonsens eller blodigt allvar. Kanske kan man äga låten genom att höja den till skyarna samtidigt som man visar att man har självförtroende nog att borsta av texterna från axlarna? Och delta i ass-tävlingen med bravur, älska musiken men behålla samma principer kring samhället som man haft innan?
På fredagen är jag i Sthlm på Justices livekonsert, som jag nämnt innan. Men det är inte därför jag skriver om det nu. Jag skriver om det därför att Dj Mehdi kommer dit innan och värmer upp skivspelarna. Första gången jag såg Mehdi väntade jag mig en snäll iranier men möttes av en fransk-tunisisk Craig David on acid i stället. Utseendemässigt då. Debaser Medis, Stockholm, fredag.
På klubb Yes! på Mosebacke i huvudstaden gästar Neneh Cherry och Marimba Roney. Jag hoppas att Neneh kör av Buffalo stance under sitt dj-set nu på lördag. Eufori!
Så jobbar vi med nyheter