Vill ditt barn knappt gå ut av rädsla att möta en hund? Eller undviker tonåringen konstant vissa lektioner i skolan? Då kan det röra sig om en fobi. Kerstin Hellström är legitimerad psykoterapeut och författare till böckerna "Fobier" och "Rädd, räddare, ångest" (Bokförlaget Prisma). Hon förklarar att de flesta fobier uppstår när vi är barn.
– Men man ska inte överdriva rädslorna, speciellt inte när det kommer till små barn. Att treåringen är rädd för myror är till exempel ingen fobi, det är fullt normalt. Sitter däremot myrrädslan kvar när man är sex eller sju år är det sannolikt en fobi.
En fobi är en rädsla som är alldeles för stor, och som på olika sätt blir begränsande i livet. Inte sällan kan man förnuftsmässigt förstå att det egentligen inte är någon fara, men kroppen reagerar ändå.
– De fobier som uppstår hos yngre barn är ofta specifika. Det handlar till exempel om rädsla för djur, blod eller för höjder, förklarar Kerstin Hellström.
Sociala fobier utvecklas lite senare. När barnet är runt 12-14 år och de sociala kraven ökar, kan rädslor av den typen dyka upp. För att undvika situationer som känns jobbiga, som att prata inför en grupp, kan barnet till exempel börja undvika att gå på lektioner där det finns risk för att hamna i centrum.
– Att vara blyg och försiktig socialt när man är liten kan utvecklas till en fobi, men behöver inte alls göra det. Likaså kan vi vara väldigt sociala som små men ändå få problem senare i livet när kraven ökar, säger Kerstin Hellström.
Flera undersökningar visar att flickor och pojkar har samma typ av fobier fram till tioårsåldern, men efter det är det mycket vanligare att flickor utvecklar fobier. Kerstin Hellström tror att det har att göra med att vi behandlar pojkar och flickor olika och att pojkar helt enkelt utmanas i att övervinna sina rädslor medan vi är mer omhändertagande mot flickor.
Men varför uppstår då en fobi? En studie visar att i 64 procent av fallen beror det på att man vid något tillfälle har blivit riktigt skrämd.
– Det kan till exempel vara att man blir väldigt rädd för en skällande hund. En annan anledning är att barnet ser någon annan bli rädd och tänker: "aha, det här är farligt", förklarar Kerstin Hellström.
Ytterligare en anledning kan vara att man blir varnad väldigt mycket för något, till exempel för ormar.
Om man ser att barnet lider av sin rädsla ska man söka hjälp, men man bör inte låta behandla i för ung ålder. Från sex år kan vara lämpligt. Barnet behöver förstå vad det ska vara med om och själv se att det finns en vinning.
– Det är viktigt att barnet är med på att behandlas. För att motivera, om det behövs, kan man till exempel prata om friheten som kommer med att inte vara rädd.
Att bli av med en fobi behöver inte ta lång tid - tre timmar av kognitiv beteendeterapi, KBT, är ofta tillräckligt. Men Kerstin Hellström tycker att man som förälder ska vara noga med att kolla upp att den som ska utföra behandlingen verkligen har en ordentlig utbildning inom KBT och erfarenhet av att behandla fobier. Med en felaktig behandling riskerar man i|stället att det blir värre.
Många föräldrar drabbas av dåligt samvete när barnen får fobier. Man undrar kanske vad man själv har gjort för fel och om man har överfört sina egna rädslor på barnet. Men Kerstin Hellström tycker att vi ska sluta plåga oss själva med skuldkänslor. Och är man till exempel rädd för att flyga, rekommenderar hon att man erkänner det för barnet i|stället för att försöka hålla skenet uppe.
– Det är bättre än att ljuga och säga att allt är bra och sedan sitta där kritvit i ansiktet och dricka en massa whisky. Genom att vara ärlig lär man barnet att det är okej att känna olika saker. Över huvud taget tycker jag att föräldrar ska sluta att ha dåligt samvete. Barn får fobier, det händer - och då får man göra något åt det.