Rånaren står med huvudet nerböjt, luvtröjan är uppdragen mot ansiktet. Bent Dahri fattar först inte vad som händer. Men när han kommer mot henne och hon ser att han är maskerad, skriker hon att han ska försvinna. Då tar han fram en lång köttkniv.
– Det gick så snabbt, på en bråkdels sekund. Men nu när jag tänker på det ser jag det hända i ultrarapid, säger Bent Dahri och vänder ned blicken mot golvet.
Det väpnade rånet på Sommarro livs i Uppsala en majdag 2011 blev bara en notis i tidningen. För Bent Dahri, som äger kvartersbutiken med sin man, tog historien inte slut där.
Hon kommer aldrig att glömma rånarens mask. Chocken som sköljde över henne när hon såg det stela och hotfulla ansiktet dröjer sig kvar än i dag. Masken var av gummi och liknade ett groteskt vilddjur. Hon blir också påmind om rånet varje gång hon ser någon som bär svarta kläder och som är smal. Då blossar rädslan upp igen och hon tänker hon att han liknar rånaren, fast hon aldrig såg hans ansikte.
Hon vill inte framträda med bild på sig själv i tidningen eftersom hon fortfarande är rädd för rånaren. Vi föreslår att hon bär en mask, som får symbolisera rädslan. Bent Dahri tycker att det är en bra idé, men ryser av obehag när hon tar på sig den.
– Jag trodde att rädslan skulle försvinna efter hand men det har den inte gjort. Det värsta är att jag inte kan lita på folk, trots att jag i grunden är en glad person, som tror alla om gott.
Bent Dahri var tvungen att börja jobba igen direkt efter rånet, för att få ekonomin att gå ihop. Men hennes kropp sa ifrån, i hennes huvud skakade det konstigt, hon glömde saker och hennes hjärta gjorde ont.
– Min läkare lät mig göra en hjärnröntgen men allt var bra. Han sa att det är så kroppen kan reagera på stark stress, säger Bent Dahri.
Den första tiden efter rånet sov hon knappt. Varje gång hon tänkte på hur rånaren gick fram mot kassan, var det som att det stack knivar i hennes mage. På morgonen när hon klev in genom dörren för att jobba, kändes det som att hon gick in till sin egen begravning.
– Jag ser framför mig hur han står med köttkniven riktad mot mig och skriker att jag ska plocka sedlar och stoppa i en plastkasse, sen skriker han ännu högre att jag skulle ta alla mynt också. Det måste ha varit en fattig tjuv, för han ville ha alla småpengar också, säger hon lakoniskt.
Hon anser att det är svårt att vara småföretagare och få det att gå runt. Rånet gjorde det ännu svårare.
Trots det som hänt vill hon behålla butiken. Den betyder mycket för henne. På ett djupare plan symboliserar den viljekraft, att hon skapat sig en framtid i Sverige. Hon var 31 när hon flyttade hit och har aldrig blivit försörjd av samhället. Hon trivs med sina kunder, många är stammisar och hon beskriver dem som omtänksamma. Butiken är hennes andra hem.
– Jag tar en dag i taget. Tiden får utvisa om jag någonsin kommer över det här.
Vad skulle du säga till rånaren om han greps och du fick träffa honom?
Bent Dahri funderar en lång stund. Det ser ut som om hon inte kan hitta ett svar. Till slut säger hon:
– Jag vet inte, det kommer inte att räcka med ord.