Tre gånger om dagen gav hon sig ut för att springa. Hon sprang i timmar, tills hon stupade av utmattning. Många gånger kräktes hon för att hon pressade sin kropp så hårt. Hennes kost bestod främst av tonfisk på burk och grönsaker.
Så här hade Lisa Jisei det i många år. I våras kom hon ut med boken "Jag är sjuk", som handlar om livet med ortorexi, det vill säga en fixering vid nyttiga livsmedel i kombination med extrem träning. Hon skrev boken för att fler skulle få upp ögonen för den här allvarliga sjukdomen, som kan trasa sönder den drabbade både fysiskt och mentalt. Det är nämligen ett fenomen som växer i samhället. Detta kan hälsoprofilen Yvonne Lin intyga. Hon driver Ylab i Stockholm, som sedan många år tillbaka behandlar personer med problematiken.
– Vi har aldrig haft så mycket att göra på ortorexifronten, det är ett väldigt tryck, säger hon.
Yvonne Lin menar att ökningen går hand i hand med utvecklingen av sociala medier. På Facebook, Instagram och bloggar läggs det ut mängder av bilder på vältränade överarmar från gymmet och segergester efter avklarade maraton-lopp.
– Budskapet blir att det inte längre räcker att jobba heltid, ha familj och träna några gånger i veckan - nu ska man helst vara elitmotionär också, vara någon slags övermänniska.
Sociala medier är farligare än den traditionella medievärlden, anser hon. Faktagranskningen lyser med sin frånvaro och bloggarna kan visa upp sina slimmade midjor och rutiga magar och berätta om all kvarg de äter utan att behöva ta ansvar för hur det tas emot av läsarna.
Många inspireras av inläggen och börjar anamma den till synes hälsosamma livsstilen. Vissa mår dåligt redan innan och söker bekräftelse genom prestation. Men ångesten kan också utvecklas i takt med att man trappar upp sin träningsmängd och börjar äta nyttigare:
– Belöningssystemet triggas igång när man lyckas på tävlingar, går ned i vikt och får synligare muskler. Det gör att man tränar ännu mer och äter ännu nyttigare.
När man tränar väldigt hårt, utan återhämtning och äter återhållsamt, får man ofta brist på viktiga mineraler och man får höga nivåer av stresshormoner i kroppen.
– Återhämtningen blir inte tillräcklig och det i sig kan utveckla ångest och depression, säger Yvonne Lin.
Den ökade ångesten gör att man behöver träna ännu mer för att bli av med den, och snart är man inne i en nedåtgående spiral, tillägger hon.
Ortorexi ska emellertid inte förväxlas med överträning. Överträning uppstår vid obalans mellan träning och vila och är ett begrepp som ofta används inom idrotten. Ortorexi, däremot, handlar om att den drabbade drivs av sin ångest, snarare än glädje.
– En elitidrottare som blir övertränad hanterar sin försämrade prestation genom att äta rätt, vila och sova. En ortorektiker vill inte se att resultaten försämras och tränar i|stället ännu mer, säger Yvonne Lin.
Lisa Jiseis gjorde just så, hon fortsatte att träna trots att hon föll ihop av utmattning under löprundor och hade konstant värk i kroppen. Hon kunde inte begränsa sig, det var som ett tvång, och det var ångesten som drev henne.
– Jag hade knappt något socialt umgänge under den här tiden. Livet gick ut på att manipulera dem runtomkring och dölja hur mycket jag tränade och hur nyttigt jag åt, säger Lisa Jisei.
En dag när hon kollapsade brutalt under en flera timmar lång, planlös löprunda förstod omgivningen att hon behövde hjälp. Hon fick till slut en omfattande behandling med hjälp av dietist, en personlig tränare och en psykolog som hjälpte henne att återfå ett sunt förhållande till kost och träning.
– Men jag kallar mig inte frisk, jag är en "nykter ortorektiker". Jag vet att jag skulle kunna trilla dit igen om jag inte ser upp, det här är min svaga punkt. (TT)