Flera hundra barn och unga drabbades av narkolepsi efter vaccinationerna mot svininfluensa. I veckan beslutade Riksdagen att sätta ett tak för ersättningen. Tio miljoner kronor. Mer ska var och en inte kunna få i ersättning. Detta trots att det i dag inte finns någon verksam medicinering mot sjukdomen och trots att det är oklart om de som drabbats kommer att klara ett jobb.
Inför riksdagsbeslutet har flera medier gjort reportage om de drabbade. Det är omöjligt att inte bli berörd. Av flickan som inte vågar skratta, av rädsla för att muskelförlamningen ska slå till. Av gymnasisten som kommit efter i skolan och måste ta centralstimulerande för att hålla sig vaken på lektionerna och sömnmedel för att sova om natten. Av tonåringen som inte klarat att gå till skolan på flera år.
Medierapporteringen om denna medicinska tragedi har varit viktig för att synliggöra de förödande konsekvenserna för dem som insjuknat. Men hur skötte medierna sitt jobb när vaccinationerna utfördes? Här hörs alltfler kritiska röster, senast i ”Medierna” i Sveriges Radio. Vad dominerade egentligen i nyhetsflödet 2009 när svininfluensan spreds över landgränser och uppgraderades till pandemi?
Många medier gjorde satsningar för beskriva influensans utbredning, men också hur man som enskild person kunde skydda sig. Men med beslutet om att erbjuda svenska folket massvaccinationer kom andra övertoner. Att vaccinera sig beskrevs som ett moraliskt imperativ. Många rubriker handlade om köerna till vårdcentralerna och om att myndigheterna inte tillräckligt snabbt fick fram doser.
Väldigt få rubriker ifrågasatte om vaccinet var tillräckligt testat. Det gör att bokslutet över medierapporteringen trots allt är nedslående.