När ingen vill förstå

I dag inser alla som intresserar sig för modern historia att Kristallnatten den 9 november 1938 i praktiken var upptakten till Förintelsen, även om några beslut om vad som exakt skulle ske med Tysklands och Europas judar då inte hade fattats. Att många i samtiden insåg att den tyska nazistiska regimen passerat ett ödesdigert vägskäl genom den välorganiserade attacken mot judar och judisk egendom vet vi bland annat från Ola Larsmos rekonstruktion av förspelet till Bollhusmötet i Uppsala 1939 - liksom att många andra antingen gillade det som hände, eller inte ville begripa dess innebörd.
Det ligger nära till hands att tro att också själva Förintelsens innebörd stod klar för alla medan den
pågick. Information från olika källor började läcka ut redan 1941 och 1942. Och därmed är det också lätt att dra slutsatsen att de allierade under kriget med öppna ögon lät folkmordet fortgå eftersom det överordnade militära målet i stället var att tvinga Tyskland till kapitulation.

Men frågan kan och bör kompliceras. I en uppsats i Historia mot strömmen, en festskrift till professor Kristian Gerner, diskuterar Wilhelm Agrell folkmord som underrättelsemisslyckande. Här finns i själva verket ett forskningsområde som både politiker, historiker och journalister borde bekanta sig mer med. Och det handlar naturligtvis inte bara om folkmord utan om hur det kommer sig att underrättelsetjänster inte ser eller reagerar på det som alla efteråt inser att de borde ha upptäckt.
Ett nutida exempel är 11 september. Ett lite äldre är den japanska attacken mot Pearl Harbor 1941.
Efteråt inser alla vad som var i görningen och vilka tecken som fanns att tyda. Men ändå togs USA på sängen båda gångerna. Agrell påminner om en banbrytande studie av den amerikanska underrättelsetjänsten inför Pearl Harbor av RAND-forskaren Roberta Wohlstetter, som redan 1962 kunde visa på systemfel som gjorde att man inte uppfattade helheten trots korrekt information på många enskilda punkter - och att det man uppfattade tolkades fel. Eftersom den amerikanska militärledningen "visste" att det vore förödande för Japan att angripa USA så "kunde" Japan inte heller planera något sådant.

I en studie 1996 visade den amerikanske historikern
Richard Breitman att den berömda brittiska signalspaningen vid Bletchley Park hade avlyssnat både tyska polisförband på östfronten och trafik från olika delar av koncentrationslägersystemet. Ändå fördes ingen information av vikt vidare. Man visste alltså, men struntade i det man visste?
Men enligt Agrells resonemang är det ohistoriskt att utgå från att de uppgifter man inhämtade hade samma innebörd då som de har nu. Den tidens underrättelseanalytiker sökte efter operativt användbara militärunderrättelser - dagens forskare söker efter information som kan kopplas till Förintelsen. Det som är huvudsak i dag var brus under kriget. Och en del som ändå begrep ville av olika skäl inte att den egna krigsansträngningen skulle kopplas samman med målet att rädda judarna.

Än mer komplicerad blir frågan när man begrundar folkmord som ägt rum inför öppen ridå, som i Rwanda eller i Bosnien. Också här kan man finna samma strukturella fel och samma oförmåga att tolka information som i efterhand framstår som tydlig. Det avgörande, liksom när det gäller Förintelsen, tycks vara att underrättelseorganen är inriktade på att hitta något annat - vanligen av rent militär natur - och att många aktivt tycks vägra att erkänna betydelsen av det de ser.
Därför fanns heller ingen beredskap att reagera på ny information och inga rutiner att hålla sig till vare sig för FN-byråkratin eller för de stater som hade intressen i konflikterna. Det fanns planer och förberedelser för att evakuera FN-representanterna från Rwanda - och det klarade man också av snabbt och smidigt - men inga planer alls för att försöka rädda befolkningen.
Att få information är inte detsamma som att veta eller förstå. 69 år efter Kristallnatten borde vi ha lärt oss vad vi ska leta och lyssna efter om vi vill förhindra nya katastrofer.