När hiv kom till Uppsala

"Det var en helt annan tid", säger Hans Olsson om det tidiga 1980-talet då skräcken för aids skapade rubriker och hysteri. Han berättar om dubbellivet, rädslan för "bögpesten" och om hur det varit att leva med döden som följeslagare.

Flickvännen, kompisgänget och plugget på Celsiusskolan i Uppsala. Det var Hans Olssons officiella liv. Men det fanns också en annan krets. Den "andra familjen" där Hans Olsson vågade vara sig själv. Han hade upptäckt sin läggning långt tidigare. När han lägger pusselbitarna i efterhand inser han att han var kär i en kille redan som sexåring, en två år äldre grannpojke som hette Matti.
– Jag levde ett dubbelliv. Visst förstod jag att det inte skulle hålla att leva så i all evighet. Och en del av mina vänner blev lite besvikna över att jag inte litat på dem.
Han minns inte att det rådde någon negativ stämning kring homosexualitet. Bara att det var tyst och tomt. Att som kille kunna bli kär i en annan kille var inget man pratade om. Precis då den 20-årige Hans Olsson bestämt sig för att våga vara öppen med sin läggning hände något.

"Flera smittade och en död. Aids har kommit till Sverige". Rubriken kunde läsas i UNT 17 augusti 1983. Aids hade skördat sitt första offer i Sverige och än visste man inte hur viruset spreds. Men det fanns samband och misstankar. Att homosexuella män var särskilt drabbade stod klart.
– Jag tänkte "det var ju själva fan". När jag väl bestämt mig för att komma ut, så kommer det där viruset som en snubbeltråd, en annan minerad mark att tampas med. Men jag förminskade det otäcka genom någon sorts galghumor och överdrev alternativen. Valet var att tvingas in i celibat eller få hiv. Och celibat var inget alternativ.

Om spridningen av hiv och hur det påverkade homosexuella män har Jonas Gardell skrivit i boken Torka aldrig tårar utan handskar, som också visas som tv-serie på SVT nu i oktober. Titeln syftar på den rädsla som fanns i samhället, inte bara för hiv-smittade utan för bögar i allmänhet. Sjukdomen kallades också för "bögpesten" under denna tid.

Viruset verkade drabba redan stigmatiserade grupper, som homosexuella män, narkomaner och prostituerade och att sjukdomen överfördes sexuellt gjorde att en del tyckte att de smittade fick skylla sig själva.
– Nog fanns det sådana diskussioner, att det var ett naturens straff för omoralen. Men det höga tonläget kan också ha berott på att sjukdomen är så pass "ful". Man är utmärglad, fläckig av cancer och har diarrér.

Hans Olsson minns tillbaka. Han och dåvarande pojkvännen bodde i början av 90-talet ihop med dennes lille son. När de skulle skola in sonen på förskolan frågade personalen: "Det här med hiv, tänkt om han slår sig och börjar blöda?".
– De såg ett bögpar och trodde direkt att vi hade hiv. Först fattade vi ingenting men sedan blev jag arg.

Den verklighet som Jonas Gardell beskriver i sin bok handlar om hur döden sprider sig bland de unga homosexuella männen i 80-talets Stockholm. För Hans Olsson är det jämförelsevis få av hans bekanta som dött. Däremot har han vänner som förlorat så många som 30 personer i sin närhet.
– Döden fanns med en hela tiden, särskilt innan bromsmedicinerna kom. Så fort jag fick en kraftig infektion tänkte jag "nu är det dags". Jag har inte insett det förrän nu, att döden alltid varit närvarande.
Skrämmande var också hur en del anhöriga till dem som dog reagerade. Att de hittade på andra dödsorsaker, eller inte lät partnern komma på begravningen. Att de inte ens i döden kunde erkänna en persons verkliga identitet.

Även om hiv framför allt drabbade bögar var det många lesbiska som engagerade sig. Förutom att vissa hade personliga anledningar blev hiv en politisk fråga även för dem. Slog det mot männen slog det mot alla homosexuella.

Hans Olsson tror att aids på ett paradoxalt sätt bidrog till homosexuellas frigörelse. När den värsta hysterin lagt sig insåg man både inom vården och politiken att man behövde nå homosexuella män, vilket gjorde dem synliga som grupp.
– Vi vet inte vad som hänt utan hiv. Men det är möjligt att det skyndade på frigörelseprocessen.
Något som bekymrar honom än i dag är att det är så tyst kring viruset. Få som lever med hiv är öppna om det och det råder stor okunskap. När folk runtomkring fortfarande reagerar med "kan man verkligen dricka ur samma glas som en hivsmittad?". Då finns det mycket kvar att göra.