I köket i den nyrenoverade villan på Kungsgärdet sitter familjen Orsbergs minsting Sally, tre månader, nöjd och ler åt oss från barnstolen. Mamma Anna Orsberg sitter bredvid med sin kollega Veronica Hassel som har sonen Felix, åtta veckor, i knäet. De är båda tvåbarnsföräldrar, arbetar som flygvärdinnor och har liknande erfarenheter av graviditeter och förlossningar. Men framför allt har de upplevelserna av förlossningsrädsla gemensamt.
– För mig handlade det aldrig om rädsla för smärta utan om det som kan gå fel under utdrivningsskedet, säger Anna Orsberg.
Hon har upplevt förlossningar som gått fel på nära håll och visste redan innan hon blev gravid med sitt första barn - Carl som i dag är 4 år - att hon inte ville ha en vaginal förlossning. Rädslan för att något skulle gå fel med barnet var det enda hon kunde tänka på och hon fick snabbt kontakt med Akademiska sjukhusets Auroramottagning, dit även Veronica Hassel kom när hon väntade sin första son Oliver för snart tre år sedan.
På Auroramottagningen arbetar erfarna förlossningsbarnmorskor i samarbete med läkare och annan vårdpersonal. Hit kommer man för att samtala om sina rädslor och för att få information om olika sätt man kan ta sig an sin förlossning på och vad ett kejsarsnitt innebär. Man kan även få besöka en förlossningssal för att närma sig den miljö som är kopplad till rädslan.
– Jag tyckte att de var helt underbara på Aurora! De visade på fördelar och nackdelar med båda förlossningssätt. Sen att en själv inte var mottaglig för det är ju en annan femma, säger Veronica Hassel och får medhåll av Anna Orsberg.
Ingela Tegman har arbetat på mottagningen sedan verksamheten byggdes upp under slutet av 1990-talet. Genom årens lopp har hon samtalat med många blivande föräldrar med förlossningsrädsla och hon menar att en viss oro för att föda barn måste man ha för att kunna förbereda sig, men att förlossningsrädsla handlar om något annat. För när oron övergår till en svår rädsla som påverkar ens vardag och kanske även anknytningen till barnet behöver man stöd och behandling.
– Graviditeten är en tid av sårbarhet men också en viktig tid i livet då möjligheter öppnar upp sig för förändring och mognad på många plan. Vår behandling syftar till att stärka kvinnans och parets förmågor att genomgå den viktiga livshändelse som barnafödande är på ett så positivt sätt som möjligt, säger Ingela Tegman.
Tillsammans med de blivande föräldrarna tittar Aurorapersonalen på olika alternativ för att hjälpa dem att hantera rädslan. Det kan till exempel vara en igångsättning eller olika former av smärtlindring och extrastöd under förlossningen. Redan i dag samarbetar man med psykologer inom verksamheten men på Auroramottagningen önskar man en bättre tillgång av psykoterapeutisk behandling. Ingela Tegman berättar ändå att det ofta räcker med några få besök för att man ska kunna vända de negativa farhågorna. De flesta kvinnor som kommer till mottagningen föder vaginalt säger hon och menar också att många känner sig stärkta av det.
Men för Veronica Hassel, som även led av graviditetsdepression, var det svårt att ta till sig informationen på stödsamtalen. Det slutade med att hon, precis som Anna Orsberg, fick beslut om planerat kejsarsnitt. Paniken över att behöva föda vaginalt beskriver hon som så stor att den inte går att sätta ord på.
– Jag vet inte vad jag hade tagit mig till. Jag var i väldigt dåligt skick när jag var där och när vi skulle besöka förlossningsrummet bara storgrät jag och sa ”Nej, nej, nej”, berättar Veronica Hassel.
När de båda mammorna väntade sina andra barn - Sally och Felix – kom beslutet snabbt, men under de första graviditeterna fick de vänta till runt graviditetsvecka 34. Ingela Tegman berättar att när det inte finns medicinska skäl för ett kejsarsnitt kan det hända att beslutet dröjer. Detta för att beslutet ska vara väl genomtänkt och andra alternativ uteslutna. Det är heller inte alla som vill ha ett snitt som får det beviljat: cirka en av tre som inledningsvis är inställda på planerat kejsarsnitt genomgår ett.
För Veronica Hassel och Anna Orsberg var lättnaden stor när de fick besluten men i dag kan de känna att de aldrig hann njuta av sina första graviditeter. Om de får önska skulle de vilja att man skiljde mer på de patienter som trots sin rädsla kan tänka sig att föda vaginalt och de som känner att det inte finns något alternativ till ett kejsarsnitt.
– Det är viktigt att våga säga till direkt så att man får stöd tidigt, för det finns hjälp att få. Om man kan ta till sig tanken på att föda vanligt tror jag att stödet och informationen man får verkligen kan hjälpa, säger Anna Orsberg.
Hon sitter på golvet med Sally som har förflyttat sig från barnstolen till sitt gröna babygym. I soffan har Felix blivit trött efter maten och somnat i sin mammas famn. Vi kommer in på omgivningens attityder kring förlossningsrädsla och synen på hur kvinnor förväntas hantera sin förlossning. Anna Orsberg berättar om en dokumentär tv-serie om förlossningar som hon tittat mycket på och hur en barnmorska där beskrev en kvinna som fött utan smärtlindring som ”en duktig mamma”. Scenen tycker hon skvallrar om en syn på att bäst är de kvinnor som föder sina barn så naturligt som möjligt.
Att det skulle finnas ett stigma kring förlossningsrädsla i dag känner Ingela Tegman inte igen. Däremot tycker hon sig se allt fler skuldkänslor hos nyblivna föräldrar där man till exempel lägger egen skuld i om en förlossning varit komplicerad.
– Informationsbehovet är större om än mer komplicerat och det har märkts en stor skillnad i och med internet och de ökade möjligheterna att jämföra sig med andra. Nu kan man lätt sitta och läsa olika medicinska uppgifter som i själva verket är svårtolkade om man inte är insatt, menar Ingela Tegman.
Även om tvåbarnsmammorna Veronica Hassel och Anna Orsberg aldrig själva haft tankar om att de skulle ha misslyckats för att deras förlossningsrädsla ledde till kejsarsnitt så har de stött på den attityden i din omgivning.
– Man får ofta förklara sig. En gång när jag berättade mumlade en person något om att jag valde ”den enkla vägen”... Vadå enkla? Vi har ändå burit barnen i nio månader och vilken väg de sen kommer ut tycker inte jag ska spela någon roll, säger Veronica Hassel.