– Fröken är dum. Hon bryr sig inte. Hon tycker att jag är sämst i klassen och att alla andra är duktigare än mig. När hon säger så där känns det som om jag är dålig och inte kan något och då låser jag mig i skolan. Jag vill inte göra något för jag kan ändå inte.
Det här är Marias och hennes sons upplevelse av hur det kan vara när man känner sig illa omtyckt av läraren på en skola här i Uppland. Han tittar ner i soffan och stryker över hunden Luddes rygg när han berättar. Orden kommer lätt till honom och han är verbal för sin ålder. Mamma Maria som sitter bredvid får tårar i ögonen när sonen berättar. Det har varit en jobbig tid både för dem båda.
– Han har haft hög frånvaro. Han får ont i magen och svårt att sova och läkarna säger att det är stress. Ibland är det omöjligt att få iväg honom till skolan på morgonen. Sedan när han är hemma är det som om allt försvinner men vid middagstid är det likadant igen när han tänker på att han ska gå till skolan dagen efter, berättar hon.
I förskoleklassen gick det bättre. Han hade visserligen svårt att sitta still men fick mycket uppmuntran av en lärare som han verkligen tyckte om. Men när han började ettan fick hans mamma plötsligt signaler om att allt inte stod rätt till. Hon åkte till skolan och bad att få prata med klassens fröken.
– Hon sade att det ”verkligen” inte gick bra för min son, och så visade hon en bok där hon fört anteckningar om honom. Där stod det: Tog krydda på maten, tog extra mjölk men drack inte upp, drog inte in stolen. Massvis med småsaker.
I det läget tyckte Maria att han borde få vara med och höra vad fröken anmärkte på och läraren gick iväg och hämtade honom.
– Hon kramade om honom hårt, nästan låste fast honom i famnen och sa: Kom här ska du få höra hur dum du är i skolan. Han tittade ner i marken. Det var som om det inte var min son. Han var jätteledsen, ryckte undan och darrade på läppen, berättar Maria.
Själv reagerade hon med ilska över att läraren kallade hennes son dum och uppfattade det som en direkt kränkning. Hon ringde till skolan och pratade av sig med en annan i personalen.
– Sedan tänkte jag att det kanske blir bättre. Men det blev det inte. Han kom hem ledsen och rädd flera gånger. Han fick veta att han var dum, att han inte duger, att han inte är lika bra som de andra. När en leksak gick sönder på skolan högg hon direkt på honom. Hon tog för givet att det var hans fel. Och när jag ville att hon skulle lyssna på hans version sade hon först att det inte behövdes. Vid ett annat tillfälle blev han anklagad för stöld trots att han inte ens var där när det hände.
En dag hade Marias son ansträngt sig och övat och övat på läsläxan. Han kunde den riktigt bra och var överlycklig över att han skulle få visa fröken vad han kunde.
– Men när han kom hem berättade han att han aldrig fick läsa upp för fröken. Hon sade bara: ”Du läser så sakta så jag hinner inte lyssna på dig”, berättar Maria.
Återigen blev han ledsen och upprörd. Maria krävde möten med skolan där hon berättade vad som hänt men kände sig bara attackerad och misstänkliggjord. Hon hävdar att läraren gjorde obehagliga utfall mot henne utan att de andra närvarande ingrep.
– Jag fick veta att jag måste lära min son vett och etikett. Jag har suttit i så många möten som inte har lett till någonting. De tar inte i det, de håller den här läraren om ryggen och lyssnar inte på mig.
Vid flera tillfällen kände hon sig tvungen att ta med en väninna till mötena för att få stöd, en väninna som bekräftar den bild hon ger.
Men nu har Maria gett upp och bestämt sig för att flytta till en annan ort i närheten och låta sonen börja om på en annan skola. Fast hon kommer att anmäla det inträffade till Skolinspektionen eftersom hon anser att läraren kränkt hennes son.
– Som lärare kan man inte älska alla barn. Men det är absolut inte okej att visa att man inte tycker om någon. Jag hoppas att min familj kan lägga det här bakom oss nu. Men jag kan inte bara flytta och hålla tummarna för att det inte ska drabba någon annan.
Som så ofta i sådana här fall har skolan en helt annan version av det inträffade. När jag träffar de två ansvariga rektorerna får jag höra att de anser att skolan gjort allt den kunnat för pojken och varit mycket tillmötesgående mot hans mamma.
– Om en förälder kommer och säger att den känner sig illa behandlad så måste vi ta det på allvar och se om det är sant. Och det har vi gjort i det här fallet men vi bedömer inte att det handlar om kränkande behandling, säger den manliga rektorn.
Maria säger att hon vid upprepade tillfällen har informerat skolledningen om allt som hänt hennes son. Men trots det säger nu rektorn att han inte kan minnas att han hört talas om incidenten då läraren sagt till Marias son att han var dum.
– Om det har hänt är det olyckliga ord från en lärare men då måste det också komma till vår kännedom, säger han men tillägger att det i så fall är ett gränsfall om det kan kallas kränkande.
Hans kvinnliga kollega säger att det är nästan omöjligt att reda ut vad som sagts och hur det sagts så här i efterhand.
– Om vi får fram en annan version så står ord mot ord och hur går vi vidare då? Så har jag absolut inte sagt har vi fått höra från läraren.
Skolan har en likabehandlingsplan som ska aktiveras vid alla former av kränkningar.
– Men det här hör inte till den kategorin vi hanterar där. Planen är rätt så allmänt hållen. Vi har i stället försökt lösa det vid elevhälsomöten och med att erbjuda pojken kuratorskontakt.
Om likabehandlingsplanen hade tillämpats så skulle två personer ha intervjuat pojken och läraren var och en för sig.
– Men vi gick ifrån planen i det här fallet. I stället var det vi två rektorer som tog tag i det.
Fast i det här fallet överlät han till sin rektorskollega att prata med honom.
Men inte heller hon har frågat Marias son om han trivs i skolan.
– Jag har inte frågat honom direkt utan jag har sett på gruppen hur han samagerar med de andra, säger hon.
Båda är överens om att Marias son i själva verket har det bra på skolan. Några klagomål från andra föräldrar på den aktuella läraren har de inte heller fått. Och när Maria vände sig högre upp och ville att kommunens skolchef och områdeschef skulle närvara vid ett möte informerade den manliga rektorn dem om att det ”inte var nödvändigt”.
– De kan inte lägga sig i ett rektorsbeslut. Det kan bara Skolverket och Skolinspektionen.
Under höstterminen har man dock infört ett annat system på skolan. I stället för en ”klassföreståndare” har man nu ett mentorskap där flera olika lärare undervisar i olika ämnen i en och samma klass även på de lägre stadierna.
– Det är inte alldeles ovanligt att kemin inte fungerar mellan lärare och elever men på det här sättet ska det alltid finnas flera trygga vuxna runt barnen, säger den kvinnliga rektorn.