Matchen i pojkfotboll mellan två Uppsalalag var precis avslutad när domaren Jakob Wahlgren plötsligt fick syn på en pappa och hans son. Mannen, som var uppenbart arg och besviken över sonens prestation, höll ett fast grepp om sonens handled. Pojken stirrade ner i marken medan förebråelserna haglade över honom. Det var två år sedan, men Jakob Wahlgren minns det tydligt.
– Efteråt fick jag höra att pappan hade ett hett temperament och brukade brusa upp, säger han.
Som fotbollsdomare lägger han märke till mycket. Vissa föräldrar syns mer, och de skriker på sina barn på ett sätt som han inte tycker är okej.
– Man ser att sånt försiggår, men man vill ju inte se det. Som barn gör man ju sitt bästa. Men vad betyder det om inte pappa tycker det är bra nog?
De flesta tränare som UNT pratar med har inte upplevt några allvarliga incidenter med föräldrar som begår direkta övergrepp på sina barn i idrottssammanhang. Men de vittnar alla om att det ofta blir en upphetsad stämning under tävlingar, oavsett idrott. Enligt Björn Eriksson, innebandytränare i Storvreta, finns det alltid någon förälder som låter lite mer än de andra när det är dags för match.
– Problemet är att vissa föräldrar ser barnidrott ur ett vuxens perspektiv. Ju mer allvar det blir, desto otrevligare kan det bli.
Det syns tydligt inom innebandyn där matchresultaten inte räknas förrän spelarna fyllt 12 år. Innan dess är det mer som träningsmatcher. Men när de har fyllt 12 börjar poäng räknas och en lista över vem som har vunnit mot vem upprättas. Då förändras även vissa föräldrars beteende.
– Jag har sett många föräldrar som blivit utvisade från lokalen. Jag har även hört otrevligheter som yttrats om spelarna. Men det är framförallt domarna de klagar på, säger Björn Eriksson.
Sanna Arbman Hansing, 20 år, har dömt fotbollsmatcher sedan hon var 13. Hon är trött på föräldrar som beter sig som idioter.
– Jag minns en pappa väldigt väl. Han gick in på planen mitt under matchen och ville att jag skulle döma en frispark åt hans dotter. Jag var väldigt ung då och tyckte att det kändes väldigt konstigt, säger hon.
Föräldrarna lägger sig i domsluten för att de vill att det ska gå bra för barnen, tror Sanna Arbman Hansing.
– Om föräldrarna bara skulle tycka att barnen skulle gå in på plan och ha kul skulle det inte vara samma stämning. Det handlar om att vinna. Men istället är de dåliga förebilder för sina barn. Barnen lyssnar ju på sina föräldrar, säger hon.
Studier har visat att majoriteten av Sveriges unga idrottare är nöjda med sina föräldrar. Men en femtedel känner att de inte kan leva upp till föräldrarnas förväntningar. Ingmar Alm, ordförande för Upplands fotbollsförbund, känner igen bilden som statistiken målar upp.
– De allra flesta ledare och föräldrar är jättebra, det är viktigt att få fram. Men så finns det de som inte är lika bra, säger han.
Inom fotbollen har klimatet blivit tuffare. Därför har Upplands fotbollsförbund infört hårda regler mot svordomar och förolämpningar, och man håller även i en utbildning för föräldrar.
– Vi har jobbat med det här länge nu och vi vet att föräldrarna inte alltid agerar på bästa sätt. Ibland glömmer man att barnet är ett barn bara för att det är idrott. Men man får inte pressa dem för hårt och tvinga dem till träning.
Det är föreningens ansvar att se till så att föräldrar inte skriker och gormar under matcherna. Men som förälder måste man själv tänka på hur man beter sig mot sitt barn hemma.
– När ett barn kommer hem från en match frågar många föräldrar ”hur gick det?”. Då kanske barnet svarar ”vi fick stryk” och får svaret ”jaså, igen?”. En nioåring kan må dåligt av att få höra det. Det man egentligen ska fråga är: ”Var det kul? Spelade ni som ni hade bestämt?” Sen kan man fråga vem som vann, säger Ingmar Alm.