– Man har bara en viss tid tillsammans. Då får man försöka utnyttja det på bästa sätt, säger Per Sundbom.
Han bor i Alsike, mamma Ingrid Sundbom bor i Knivsta. De bor nära varandra för att kunna träffas regelbundet. Per Sundbom och äldre brodern Mats Sundbom, som bor i Uppsala, är en självklar del i hennes liv.
– Det är en enorm fördel att mamma bor nära, det hade varit betydligt svårare om hon bodde långt ifrån, säger Per Sundbom.
– Jag är glad att mina söner månar om mig och att jag kan vända mig till dem när som helst, säger Ingrid Sundbom.
Vi sitter i den sammetsklädda soffgruppen i 80-åriga Ingrid Sundboms tvårumslägenhet. Sedan i höstas bor hon på Knivstas trygghetsboende som ligger under samma tak som Knivsta vårdcentral. När Ingrid Sundboms make dog för sex år sedan diskuterade hon och sönerna hur framtiden skulle bli. Hon bodde då i ett stort hus i Huddinge.
– Jag och min bror, ser det som naturligt att mamma har det bra. När pappa dog bodde mamma i ett stort hus med en stor trädgård att ta hand om. Det gick ganska fort när vi bestämde oss för att sälja huset och låta mamma flytta närmare oss båda. Vi har aldrig varit oense jag och min bror. Vi är säkert lyckligt lottade, för det finns syskon som träter om sina föräldrar, säger Per Sundbom.
Ingrid Sundbom flyttade först till en trerumslägenhet i Knivsta. Men i höstas föll hon från en hal trappa och bröt lårbenshalsen. Hon fick åka till sjukhus, sövas och akutopereras. När vi träffas har hon fått tillbaka sin rörlighet tack vare sjukgymnastik och träning. Hon tittar på Per och ser nöjd ut.
– Här trivs jag jättebra. Jag får bra mat, personalen tar hand om mig och det är trevlig samvaro med de andra på boendet. Jag känner mig lugn och det är tryggt att bo så här.
Det märks att hon och Per står varandra nära och månar om varandra. De skojar och flikar in i varandras samtal. När en börjar berätta hur det var att bo i Huddinge, fyller den andra i. De har minnen och en gemensam historia tillsammans.
Och det är något som personalen, hur kompetenta de än är, inte kan konkurrera med, menar Per.
– Det känns optimalt att mamma får den omvårdnad hon behöver. Man har inget dåligt samvete och vårdpersonalen gör ett jättebra jobb. Men allt annat. Vem mamma var och hur hon levde innan hon kom hit, det vet ju bara vi i familjen.
För Ingrid Sundbom är det ovärderligt att ha söner som hon har starka band till. De lever sina egna liv med familj och jobb. Men hon känner mig aldrig bortglömd.
– Jag har dåligt korttidsminne och ibland har jag ringt Per eller Mats och frågat om något. Sen ringer jag tio minuter senare när jag funderat på saken. Och då säger de, alltid med glimten i ögat ”ok, nu, tar vi om det här, mamma”.
Per Sundbom pendlar till Stockholm och kan svänga förbi Ingrid Sundbom på väg hem från jobbet lite då och då och bara säga hej. Det är korta stunder som ändå betyder mycket.
– Men oftast umgås vi hemma hos min familj i Alsike eller hos Mats i Uppsala. Vi bor i hus och då är det bara att hämta upp mamma och skjutsa henne till oss för söndagsmiddagar, på julen andra högtider.
Sönerna hjälper också sin mamma i kontakt med myndigheter och sköter hennes ekonomi.
– De betalar mina räkningar men så behöver jag ju också lite fickpengar ibland och då ber jag om det, säger Ingrid Sundbom och skrattar.
När föräldrar åldras, är det som att rollerna förändras och blir ombytta. I de flesta familjer, är det föräldrarna som är de starka, de som tar hand om sina barn under uppväxten och som månar om sina barns väl och ve. Föräldrar är de kloka, de som vet bäst och som man litar på. Per Sundbom tycker att rollerna förändras successivt och därför har det inte varit en så stor omställning. Han har haft tid att anpassa sig och då kommer det naturligt. Det vore värre om ens förälder plötsligt blev sjuk, menar han.
– Som vuxet barn tycker jag att man har en viss skyldighet att ställa upp. För vad har inte mamma gjort för mig? Man får inte heller glömma bort att relationen med mamma betyder jättemycket för mig. Jag skulle må jättedåligt om jag hade mamma på ett vårdhem 50 mil bort och bara kunde umgås på telefon.
Lika mycket som Per och hans bror är ense om hur deras mamma ska få åldras, är Ingrid Sundbom en lätt samarbetspartner, tycker Per. För oavsett om barnen kan komma överens, krävs det också att ens förälder accepterar barnens beslut.