Det var nu ett par decennier sedan som jag skrev om en kompetensinventering som på dåvarande S-regerings uppdrag gjordes på universiteten. Syftet var att se om de kompetenta kvinnorna, såsom det hävdades, verkligen var så få att en andel på runt 15 procent kvinnliga professorer kunde försvaras.
Undersökningen kom att blottlägga en generande diskriminering av högkompetenta kvinnliga forskare som inte kom vidare i karriären.
Sedan dess har inte mycket hänt. Antalet professorer har visserligen de senaste åtta åren ökat med 34 procent. Men andelen kvinnor ligger alltjämt i snitt på 20 procent.
Mot denna bakgrund kan man tycka att medvetenheten om jämställdhetsproblemen i högskolevärlden, där en majoritet av de examinerade studenterna är kvinnor, borde vara extremt hög. Så hög att allt borde göras för att minska diskrimineringen och jämna ut chanserna mellan könen. Men icke.
Den nya rapporten Hans excellens – om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer från Delegationen för jämställdhet i högskolan beskriver i stället en förödande backlash. Vi skördar nu frukterna av Thomas Östros (S) forskningsproposition 2001, då idén om ”excellenta” forskare lanserades. Av excellensmedlen för medicin och naturvetenskap har kvinnliga forskare endast fått 12,7 procent. Och då medlen tas från andra forskningsanslag har andra (yngre och kvinnliga) forskare fått mindre att röra sig med, särskilt som universiteten dessutom måste ”motfinansiera” excellenssatsningarna.
Agnes Wold, Ulf Sandström och Birgitta Jordansson beskriver på DN Debatt hur det har gått när kriterier som ”directors”, ”strong leadership skills” och ”strong entrepreneurial achievements” implementerats av en grupp rekryterare, där 91 procent är män och medelåldern 75 år. Man ska förstås inte ha fördomar – men dessa bedömare borde självklart ha en mer representativ sammansättning. Nu har likhetstecken satts mellan excellent och man.
Har då forskningen i ”starka miljöer” blivit bättre? Nej, inte ens det, skriver trion. I takt med att miljarderna har rullat har produktiviteten sjunkit.
Vilka belägg hade man då 2001 för att ”kraftsamlingar” skulle leda till bättre forskning? Och ansågs framtidsutsikterna så bländande att man inte behövde begrunda det sköra jämställdhetsarbetet?
Detta är frågor som Thomas Östros gärna får svara på. Men också Jan Björklund. Leder verkligen denna supersatsning till önskat svenskt Nobelpris – och när ska hon få det?