Erkännanden av nya länder är dock känsliga ting. Av hävd erkänner Sverige ”inte regeringar, utan vi erkänner länder”. Den frasen användes av dåvarande utrikesministern Sten Andersson (S) i riksdagen våren 1991 för att avstyra erkännande av de baltiska staternas självständighet, och Fredrik Reinfeldt (M) har så sent som detta år upprepat samma formel apropå den libyska rebellrörelsens skuggregering i Benghazi.
Tre krav brukar ställas på ett land från svensk sida för att förbindelser ska vara möjliga: det ska finnas en definierad befolkning, ett definierat territorium, och en statsapparat som i sin tur kontrollerar detta territorium. I grund och botten är det en förnuftig linje, för svensk politik bör förstås utgå från verkligheten som den ser ut, inte som vi skulle vilja att den såg ut.
Å andra sidan är utrikespolitik en kladdig verksamhet. Svenska regeringar har flera gånger gjort förhandserkännanden för att stödja framväxande stater. Exempelvis erkände vi (trots Anderssons ansträngningar) Estlands, Lettlands och Litauens oberoende precis innan de sovjetiska ockupationsstyrkorna rullat ut, för att inte alldeles hamna på fel sida historien. Och 2008 förklarade Bildt utbrytarrepubliken Kosovo för självständig, trots att regeringen i Pristina inte är mer oberoende än att utländsk trupp kontrollerar territoriet.
Den typen av framåtblickande ställningstaganden kan förstås också användas i konflikterna om Västsahara, Libyen eller Palestina — som för övrigt planerar att kräva internationellt erkännande i september.
Men man gör sig en otjänst, om man enbart fokuserar på ett officiellt erkännande. UD har ett betydligt bredare register till sitt förfogande: man kan göra uttalanden som inskärper folkrättens betydelse eller utlovar erkännande längre fram, man kan bjuda in exilledare på halvformella besök, ge självständighetsrörelser officiell diplomatisk status, eller upprätta förbindelser på lägre nivå än ambassadens, exempelvis genom konsulat, sändebud eller intressekontor.
Möjligheterna är många, och det är nog i denna gradvisa skiftning av de politiska nyanserna som Sverige bäst utövar inflytande, utan att göra våld på sin traditionella förståelse av folkrätten.