– Det kan vara svårt att inte känna sig behövd, man har ju ändå varit barnens trygghet i 20 år. Men bortom tomhetskänslan väntar befrielse och en frihetsbubbla. Dessutom är det en kick att se sina barn klara sig i livet, säger Lena Katarina Swanberg, mamma till fyra utflugna barn och författare till boken Det tomma boet – Om livet när barnen flyttar ut.
För Lena Katarina Swanberg var separationsångesten störst när hennes äldsta barn flyttade ut, när minstingen flyttade knappt tio år senare visste hon att de kommer tillbaka – man har inte förlorat dem för evigt bara för att de skaffar en egen lya. Oavsett när och hur det sker är det viktigt att släppa barnen när de flyttar och inte fortsätta ”föräldra” dem på avstånd, menar hon.
– Man måste krympa sig rejält! Och det var jättesvårt tyckte jag, mammamakten är väldigt stark och man vill gärna ingripa i barnens liv och se till att de är lyckliga och glada jämt. Men man får inte lägga sig i allt, barnen måste ju också få ha olyckliga perioder som alla andra, säger Lena Katarina Swanberg.
Många föräldrar har också svårt att inte hjälpa sina barn med konkreta saker - tvätta deras kläder, fylla deras kylskåp eller peta till några extra hundringar här och där. Det behöver inte vara något fel i det, självklart vill man hjälpa sina barn, men på sikt kan för mycket hjälp hindra dem från att bli vuxna på riktigt.
– Det är faktiskt en kick att se sina barn klara av allt som man tidigare kanske hjälpt dem med, det blir jag mer mallig över än något annat de gjort, säger Lena Katarina Swanberg.
Äktenskapsproblem är vanliga i familjer med nyutflyttade barn – när barnen är borta inser föräldrarna att det var föräldraskapet de hade gemensamt, förhållandet har reducerats till det för länge sen.
– Ett barn är ju ett kitt för förhållandet, och medan man har hemmaboende barn är föräldrarna som arbetshästar som hämtar, lämnar, städar och lagar mat för jämnan. Sen står man helt plötsligt där med ett stort hus, tomma garderober och rum utan möbler. Då gäller det att försöka hitta tillbaka till varandra och alla gör inte det, säger Lena Katarina Swanberg.
Har man under de senaste 20 åren inte underhållit sin vänkrets, ätit romantiska middagar eller tagit en och annan parweekendresa till London blir situationen svårare – det var alltför länge sedan man var ett par. Men finns det en gnista kvar kan det barnfria livet bli en nytändning.
– Helt plötsligt har man mer tid och pengar till att resa och njuta av varandra!