När alla får vara med

- Hej, vad kul, är ni här också?
Allsångsledaren Anna-Karin "Ako"Nytell Oldeberg böjer sig ned med nyckelharpan i famn och ler mot småflickorna i gången som genast skiner upp och sträcker på sig.
- Kan vi spela en vals? Kan ni dansa? Så här gör man, säger hon, och trippar en-två-tre med sina högklackade i gruset.
"Grosse" och de andra i allsångsbandet drar i gång en tretakt på dragspel och gitarr, medan flickorna, alltjämt leende, försöker sig på de främmande dansstegen.

Det är uppvärmning av publiken inför onsdagskvällens stundande allsång i Parksnäckan, Uppsalas svar på Sollidenscenen. Nära sju hundra Uppsalabor har bänkat sig i den sköna kvällssolen och ser glatt på när allsångsmusikerna går runt och uppvaktar publiken med sina instrument.
Någon har cyklat långt för att få uppleva allsången, en annan har ovilligt blivit hitdragen av vänner. En tredje hade inte så mycket annat för sig och tänkte "varför inte?".
Bredvid mig sitter en man på besök från Holland, som tycker att allsång verkar "extremt trevligt".
- Jag har märkt att sången är väldigt viktig för festen här i Sverige. Det är först när folk börjar sjunga som festen kommer i gång, säger han intresserat.

Oavsett resan verkar de flesta verkligen tycka om att sjunga. När de kända refrängerna drar i gång lyfter de blicken från sina sånghäften och klämmer i som om de väntat länge på att få sjunga.
"Följ mig bortåt vägen så skiljs vi längre fram... huvudsaken är att inte var tar sin väg". Povel Ramels visa sätter fingret på definitionen av allsång. Att gå samma väg en stund, göra samma sak en stund. Gemenskap, för alla.
- Folk kanske inte vågar sjunga själva, om de tycker att de inte har en så bra röst. Men tillsammans går det lättare, då hörs man ju inte så mycket, säger en ung kvinna på första raden innan hon fyller lungorna och sjunger med.

Allsångskvällar har på bara några år gått från att vara förlegat och töntigt till något nästan kultartat, i takt med att fler och fler ungdomar strömmat till allsången på Skansen. Och explosionen där måste sägas ha gett svallvågor runt om i Sverige, när till och med etablerade indiepop- och rockscenen Debaser har börjat med allsångskvällar. Men allsångens historia började långt innan Lasse Berghagen ens var född. Det sägs att en grosshandlare Ekström i Gamla stan, benådad med "en härlig röst" men inte förmågan att hålla tonen, sådde fröet till allsång efter att han blivit portad från kyrkokören. Alla ska få vara med, tyckte han och startade Samfundet för union sång år 1905, som finns kvar än i dag. Han fick med sig Alice Tegnér och extra skjuts av nationsupplösningen samma år.

Det nationella medvetandet ilsknade till när Norge den 7 juni beslöt att säga upp unionen med Sverige, och dagen efter samlades omkring 50 000 människor framför kung Oscars residens för att sjunga ut sin sorg i nationalistiska sånger. "Med fredliga bragder och sång" skulle Norge erövras åter. Sången sågs som ett oslagbart medel att ena folket och stärka samhörigheten. Inte långt därefter utformade Alice Tegnér den första svenska vissamlingen "Sjung, svenska folk!", och den unisona sången slog rot. Skansen och Sven Lilja satte fart på allsången, som vi känner den i dag, på 1930-talet och sedan har det fortsatt. Och utvecklats. Den senaste tidens modernisering och popularisering faller inte alla i smaken.
- På många håll är det äkta allsång fortfarande. Men i vissa fall har det ju spårat ur och mer blivit en uppvisning av artister än allsång, säger Torbjörn Selén från Samfundet för unison sång.

Han syftar framför allt på Skansens stora produktion.
- Men vi kanske inte ska klaga på artistjippona ändå, för det stimulerar sången i alla fall. Ungdomarna ser ut att trivas och ha roligt. Från början var tanken att man skulle sjunga riktig lyrik och poesi, men det försvinner mer och mer. Det är väl tidens gång. När vi äldre är borta är det nog ingen som gnäller längre, säger han och skrattar.

Uppsalas egen Lasse Berghagen leder tryggt publiken i Parksnäckan genom sånger av Kai Gullmar, Evert Taube och Owe Thörnqvist. Sånger om besynnerliga kärleksmöten och musikens oöverträfflighet. Hon viftar med armen och får folkmassan att gunga åt sidorna. Små ditsydda speglar på hennes klänning ger ett glitter av solkatter bland bänkarna när hon flyger runt, flirtar och sätter micken under näsan på de som går med på det. Några trevar, medan andra sjunger friskt.
När hon kommer till holländaren, som tappert sjunger med från sånghäftet trots att han inte pratar så bra svenska, blir det tyst en stund. Han gapar demonstrativt och tittar på henne med uppspärrade ögon. Hon fattar snabbt och skyndar vidare.
- Anna-Karin är en duktig allsångsledare. Hon är så naturlig, säger Birgitta Westergren som är här på studiebesök.
Hon och några vänner ska starta en egen allsångsgrupp och åka runt på folkliga scener i Uppland, och är i Parksnäckan för att få inspiration.

Från scenen annonseras Uppsalalåten Gun från Dragarbrunn. "Tjohoo", låter det från publiken innan basens bompa-bomp och Anna-Karins munspel drar i gång ett gemensamt handklapp. Allsångens politiska historia, den som berättar om revolutionära kampsånger, känns fjärran.
- I dag handlar det mer om gemenskap och underhållning. Men den moderna företeelsen grundar sig i gamla strukturer. Genom tiderna har det varit en markering av folkets triumf över den styrande makten, allsången representerar demokratin och det allmänna. Alla ska få vara med även om man sjunger dåligt, säger Erik Kjellberg, professor emeritus i musikvetenskap vid Uppsala universitet.

Varför är det så populärt med allsång tror han?
- Det är roligt att ha en gemenskap som inte fordrar fantastiska kunskaper. Allsång är förlåtande. Och att sjunga är förenande och ett elementärt mänskligt uttrycksbehov. Allt du behöver är din egen kropp. Har du en röst, ben och armar, kan du sjunga och dansa och det är så universellt att det finns i alla kulturer.
Han är också övertygad om att det är direkt nyttigt för både kropp och knopp. Sång aktiverar lungorna och gör oss glada.
Argumenten övertygar dock inte alla. I motsats till de folkmassor som trängs på Skansen och här i Parksnäckan, värjer sig en del vid blotta tanken på samstämda folksamlingar och käcka visor.
- Allsång representerar en äldre tid, då man samlades kring paroller likt "nu ska vi alla ha roligt". Många i dag är individualister, och allsång är motsatsen till individualism. Det kanske känns förlöjligande att sätta sig bakom en sångledare som bestämmer vad man ska sjunga. Personligen tror jag att många unga kanske hellre vill lysa själva, säger han.
Sen är det själva musiken. En del som sysslar med musik professionellt fnyser åt de lättköpta låtarna som sällan erbjuder utmaningar.

Kluvna känslor eller ej, de tre instrumentalisterna på scenen denna kväll visar inget sådant förakt för melodierna de spelar. Vant skapar de fylliga ljudmattor med hjälp av bara ett fåtal instrument. Uppe på scenen har de fått sällskap av tre små flickor som på eget initiativ illustrerar sångerna med improviserad dans. De är märkbart nöjda med uppmärksamheten, och följer glatt Anna-Karin Nytell Oldebergs steg när hon tar dem i handen och svänger runt.
Under bänkarna vippar ett hav av fötter i takt. Filtar viras om benen allt eftersom solen sänker sig bakom horisonten till tonerna av Ted Gärdestads Sol, vind och vatten. Det är en av Anna-Karins absoluta favoritsånger.
- Jag gillar sommarklassiker. Just i kväll har vi försökt välja låtar som vi gillar att spela, mycket svenska visor och schlagers. Men vilka låtar jag väljer till en allsångskväll handlar mycket om vilken relation man har till publiken, säger hon.
- På äldreboenden fungerar Owe Thörnqvist och låtar från 30-talet. Om inte alltför lång tid blir det väl mycket Elvis också. För de yngre fungerar Gärdestad, Ledin och Gyllene tider väldigt bra.

Låtarna i ett allsångshäfte kan vara nästan vilka som helst. Så länge folk känner igen dem, menar musikerna Bobbo Andersson, Anders "Grosse" Grotherus och Anders Bromander.
- Nästa år blir det väl en hel del Michael Jackson. Själv gillar jag Beatles, och det skulle absolut kunna fungera som allsång, säger "Grosse".
När allsångskvällen är över kommer några fram för att klappa dem på axeln.
- Å, vad trevligt det var! Och vad fint jag sjunger, hojtar en kvinna glatt.
Små trallanden hörs här och var från bänkarna medan fikakorgar packas ihop. Den omtalade glädjen går inte att ta miste på. Oavsett sångförmåga har alla ändå fått vara med och bidra till kvällens klanger. Helt i enlighet med allsångens främsta motto: Alla får sjunga.

När alla får vara med

Det började med en grossisthandlare i Gamla stan som inte fick vara med i kyrkokören. Och slutade med en rad svenska sångböcker, en hel folkrörelse och Anders Lundin. Det handlar om allsången. Varför är den så älskad- och så hatad? UNT sjöng med under en allsångskväll i Parksnäckan.