Striden visar nämligen inga tecken till att mattas. Hägglunds stabschef Henrik Ehrenberg avslöjades nyligen med att skriva blogginlägg under pseudonym – från en dator i regeringskansliet – med hårda angrepp på Odell-lägret. Och på den andra sidan har verkställande direktören i församlingen Livets ord drivit en blogg med inriktning på att avsätta Hägglund som partiledare. Det är naturligtvis fullt tillåtet – det intressanta är att avslöjandet så tydligt bekräftar den koppling mellan Hägglunds kritiker och personer i Livets ords omedelbara närhet som många under lång tid kunnat iaktta på andra sätt.
Mats Odell själv står knappast för den typ av åsikter som förknippas med denna grupp inom partiet. En vanlig bedömning är att många inom Odellägret, av allt att döma med centrum i Uppsala, tänker sig att Odell ska sitta över valet 2014 för att sedan ersättas av någon annan mer profilerad person. Den som oftast pekas ut är Uppsalas kristdemokratiska kommunalråd Ebba Busch.
Intriger och spekulationer förekommer inom alla partier, liksom inom organisationer av andra slag. Normalt kan de hållas inom rimliga gränser och båda sidor i en konflikt kan normalt förlika sig med att inte få precis som de själva vill.
Men KD-striden har inslag av oförsonlighet som gör att frågan måste ställas om partiet klarar av att hantera denna konflikt på ett normalt sätt. Det räcker att se på en del av de omdömen som fälls av framträdande personer på den ena sidan om lika framträdande personer på den andra. Och den sida, Odell-sidan, som drivit fram det extra partiledarvalet har enligt TT en ”plan B” som innebär att de ska försöka få hela valet framflyttat till den ordinarie partistämman i juni om de märker att stödet inte räcker denna gång. Då kommer nämligen nya ombud att ha valts, medan de som samlas i Västerås är desamma som valde om Hägglund i somras. Ingenting är uppenbarligen viktigare för denna grupp än just att få bort Hägglund.
Personmotsättningar är säkert en del av förklaringen. Men ännu viktigare är de politiska skillnaderna. Hägglunds anhängare företräder en kompromissvillig hållning som många lika gärna skulle kunna kalla för socialliberal. På den andra sidan önskar man sig ett hårt profilerat parti med företagsamhet, låga skatter och stark betoning av ”traditionella familjevärden” i centrum.
Exakt vad detta skulle innebära vad gäller till exempel aborter eller homosexuellas ställning är svårt att veta, men det är lätt att ana inspiration från den amerikanska ”kristna högern” hos en del av de debattörer som brukar uppmana KD att välja denna väg.
Kompromissmöjligheterna tycks vara uttömda och någon sida måste förlora. Förlorar Hägglund är det fullt möjligt att både han själv och andra efter hand söker sig en ny hemvist i något annat borgerligt parti. Förlorar Odell så har hans anhängare ingen annanstans att gå - utom möjligen att öppna eget. Bland Hägglunds kritiker tror man förstås att ett hårdare profilerat konservativt parti skulle kunna vinna nya väljare som i dag känner sig politiskt hemlösa. Visst kan de ha rätt, men de flesta utomstående bedömare tror snarare att marknaden skulle bli mindre än vad den är för KD i dagens tappning.
I dag räddas KD genom att sitta i regeringen. Men vad händer om Hägglunds kritiker vinner? Minskar partiets underlag ytterligare så räcker det inte med moderata stödröster. Skulle väljarunderlaget öka kan andra alliansväljare börja tveka. Utgången i Västerås kan betyda mycket för valet 2014.