Det senaste exemplet i raden: Frankrikes nyvalde president Francois Hollande. Det är helt rätt att som Hollande påpeka att det krävs åtgärder för att stimulera tillväxt för att ta sig ur krisen. Att bara planlöst dra åt svångremmen leder ingen vart. Det är lätt för Fredrik Reinfeldt med Sveriges starka ekonomi i ryggen att säga att krisen bäst motas i grind med strikt budgetdisciplin. Skulle han basa över ett land som genomfört en rad åtstramningspaket och ändå hade djupa hål i statsbudgeten skulle han sannolikt resonera annorlunda.
Det är tillväxt som gäller om de krisdrabbade euroländerna ska ta sig ur sitt elände. Och det krävs inget större detektivarbete för att hitta områden där en förändrad politik skulle göra skillnad i länder som Grekland, Italien och Frankrike.
Gemensamt för många sydeuropeiska länder är behovet av avregleringar, konkurrensutsättningar och en rörligare arbetsmarknad. Stel byråkrati, en rigid arbetsrätt och rena skråväsenden (Italien) sätter käppar i hjulet för företagande och en växande ekonomi. När Sverige hanterade 90-talskrisen kombinerades kortsiktiga budgetsaneringar med långsiktiga strukturreformer. Detta lever vi fortfarande gott av. Italiens premiärminister Mario Monti har insett behovet av att reformera ekonomin och att alla åtstramningar inte kan ske på en gång. Det samma kan tyvärr inte sägas om den franske presidenten.
Francois Hollandes definition av tillväxtskapande åtgärder är nämligen lika enkelspårig som hopplös. För Hollande är en satsning på tillväxt detsamma som ökade offentliga utgifter och investeringar – och att dessa helst finansieras av EU (i praktiken att Tyskland tar ansvar för Frankrike och andra länder).
Visst kan investeringar i infrastruktur också vara tillväxtskapande. Men de löser inte krisekonomiernas grundläggande problem – de stelnade strukturerna. Och i ett läge när det redan är tomt i plånboken är det svårt att satsa nytt. Eller för den skull övertyga någon annan att stå för kalaset.