På mitt förra jobb blev jag uppringd av en läsare som ville diskutera ett ämne som borde belysas. Läsaren menade att det var förståeligt om jag tvekade – det fanns ju risk att råka illa ut. Vad var det som skulle vara så tabu? Chemtrails.
Tron på chemtrails är en av många konspirationsteorier på nätet. Begreppet syftar på de vita strimmor på himlen som kan bildas efter flygplan, men som enligt dessa idéer består av kemikalier som släpps ut av dunkla krafter som vill kontrollera våra hjärnor. Hur argumenterar man mot någon som är övertygad om att jag är en del av mörkläggningen?
Varje motargument som jag anförde blev ett bevis på att jag var förljugen eller vilseförd. Samtalet påminde om den debatt som drivs av vissa om att svenska medier ingått något slags pakt om att förtiga de utmaningar som invandringen medför.
Då blir min fråga: varför skulle vi det? Om man känner en journalist vet man att journalister ständigt tävlar – mellan varandra och mot andra mediehus. Pakt?
En seriös redaktion publicerar inte allt som folk berättar. Uppgifter måste kontrolleras och faktagranskas. Rykten ska skärskådas. Det finns pressetiska regler att förhålla sig till. De säger bland annat att man bör avhålla sig för att ange individers sexuella läggning, religiös tillhörighet eller etnicitet – om det inte är relevant.
UNT publicerar namnet på mannen som under några år bodde i Märsta och som dödades i tillslaget mot terrorister i Bryssel i fredags. När det varit ordningsstörningar på Fyrishov och personalen berättat att problemen orsakats av ensamkommande flyktingungdomar – så berättar vi det.
Men till skillnad från hatsajter ser vi inte egenskapen att vara invandrad som övergripande förklaringsmodell.