Häromdagen meddelades att Carl Bildt avböjt en utrikespolitisk debatt med socialdemokraternas Urban Ahlin, med motivet att denne ändå inte kan företräda en gemensam rödgrön linje. Det är en oväntad motivering, eftersom det finns ett gemensamt rödgrönt utrikespolitiskt manifest från i våras – det som bland annat går ut på att USA ska förmås att lämna alla sina baser utomlands – och Bildt alltså skulle ha öppet mål mot Urban Ahlin om debatten kom till stånd.
Men skrivningarna i manifestet tycks ha godkänts av Socialdemokraterna av misstag, utan att någon läst texten ordentligt (se senaste numret av Magasinet Neo). Man får nästan intrycket att Bildt genom att tacka nej vill bespara Urban Ahlin plågan att offentligt behöva försvara skrivningar som normalt bara är tänkbara hos Vänsterpartiet. Eller annorlunda uttryckt: Skiljelinjen i utrikespolitiken går rakt genom det rödgröna blocket och samsynen mellan Alliansen och Socialdemokraterna i huvudfrågorna är alltför värdefull för att få störas av detta olycksaliga manifest.
Uteblivna debatter finns också på andra områden. När det gäller integritetsfrågorna är socialdemokrater och moderater ungefär lika okänsliga och båda har ett starkt intresse av att lägga locket på. De partier som visat större känslighet för problemen kring sådant som FRA och Ipred-lagen – alltså Folkpartiet, Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – står på olika sidor och neutraliseras genom blockpolitiken.
Å andra sidan skulle resultatet även utan blockpolitik troligen ha blivit detsamma. De fyra partierna skulle mer öppet ha opponerat i riksdagen, medan moderater och socialdemokrater skulle ha majoritet tillsammans. Piratpartiet fungerar inte som alternativ eftersom detta parti har ståndpunkter som i sig själva innebär hot mot integriteten om de skulle förverkligas.
Något liknande tycks gälla frågor som jämställdhet och miljö. De mest engagerade partierna finns på olika sidor av blockgränsen, med resultatet att alla ligger ganska lågt. Ändå borde det inte behöva vara så. Folkpartiet har långa traditioner som jämställdhetsparti och har lagt fram överraskande bra program och rapporter i miljöfrågor, men gör ingen större affär av sina ståndpunkter.
Alliansens gemensamma prioriteringar tycks ta över, också när det rimligen inte skulle leda till skada för samarbetet att vidga repertoaren. Föreställningen att väljarna bara orkar intressera sig för några få frågor i taget tycks med blockpolitikens logik leda till att alla uppehåller sig vid de frågor man enats om inom respektive allians och att ingen försöker bryta mönstret.
Samma mekanism tycks också leda till att utspelen och löftena på de områden som alla talar om tenderar att bli allt mer lika varandra. De skattesänkningar för pensionärer som respektive block till sist kom fram till visade sig – låt vara med lite olika teknik – bli exakt lika stora. Därmed punkterades också hela frågan. När det gäller sådant som A-kassa eller sjukförsäkring finns förvisso alltjämt skillnader, men dessa ter sig inte längre lika dramatiska som de gjorde när kritiken mot de förändringar som har skett var som hårdast.
I skolpolitiken har de rödgröna närmat sig regeringen, när det gäller jobbskatteavdragen så ska det mesta bli kvar.
För många väljare blir valet med dessa förutsättningar troligen mer en fråga om förtroende för den ena eller andra sidan i fråga om förmågan att hantera arbete, välfärd, skola och skatter fyra år till. Men när man bestämt sig för vilket block man har störst förtroende för så är det långt ifrån oväsentligt vilket parti man väljer inom respektive block.