Sophie Atkinson går bredvid en ko. Växelvis närmar hon sig och går undan för att känna av var kons flyktzon går. Är hon för långt ifrån reagerar djuret inte. Går hon för nära försöker djuret fly i stället för att fortsätta framåt i den riktning hon driver.
– Du ska gå i vinkel bakom kons höft så att hon ser dig och ni kan kommunicera. Drivarens position är det mest avgörande för att få djur att förflytta sig, det gäller även får och grisar, säger Sophie Atkinson.
Kofösningen visar hon på en film på datorn. Själv har hon inga kor, bara avelshästar. Sophie Atkinson forskar om djurhantering och slakt på Sveriges lantbruksuniversitet och just nu är hon fullt upptagen med sluttampen på sin avhandling. Vi träffas på hennes gård i Vänge väster om Uppsala. Köksfönstret ramar in en vacker vy av två hästar.
UNT har tidigare skrivit att Lövsta slakteri i Uppsala kritiserats för att personalen använder elpåfösare onödigt mycket och ibland lyfter får i ullen. Slakteriindustrin behöver förändras genom nya idéer och konstruktiva lösningar, säger Sophie Atkinson, som inte har varit på Lövsta slakteri men säger generellt att Sverige ligger efter de övriga nordiska länderna när det gäller slaktlokaler och djurhantering.
– Det finns så mycket man kan göra för att förbättra situationen. Det behöver inte vara dyrt eller svårt, men man måste uppmärksamma vad djuren behöver, säger hon.
I drivgångarna kan man till exempel behöva byta ut några av de slutna sidoväggarna mot galler, så att man kan få bättre kontakt med djuren och utnyttja flyktzonen. Det är också bra att känna till att många djur skräms av mörka prång, reflekterande lysrör och ojämnheter i golvbeläggningen.
Nötkreatur har inget djupseende, om golvet plötsligt ändrar färg eller struktur stannar de och undersöker om det går att ta sig förbi. Ger man dem då en knuff eller elstöt blir de rädda och backar. Om man i rätt situation väntar in djuren några extra sekunder vinner man tid.
– Välutbildad personal kan hantera stressade djur och då blir miljön bättre både för personalen och djuren, säger Sophie Atkinson.
När det gäller krånglande får har hon ett handfast tips:
– Man kan stödja dem med knäna bakifrån och lägga handen på kinden. Att bli lyft i ullen gör lika ont som för en människa att bli lyft i håret och det får motsatt effekt.
En välbeprövad metod är annars att klä en pall på hjul i fårskinn som man drar i ett snöre. Fåren brukar följa efter.
Bara 10–15 procent av djuren är problematiska och då beror det på hur de hanterats på hemgården, enligt Sophie Atkinson. Djur som går fritt ute året om behöver vänja sig vid människors närhet och vid att fösas. Djur som bara stått inne behöver vänja sig vid att förflytta sig. Där har djuruppfödarna ett ansvar.
– Personalen på slakteriet får så mycket skuld när så mycket beror på lokalernas utformning och på hur djuren levt innan, säger Sophie Atkinson.
Problemanalyserna och råden flödar. Mer än 500 djuruppfödare har utbildats av henne i att förbereda sina djur för slakt. Slakteripersonalen har däremot ingen att vända sig till för att få råd, säger hon. Den luckan hoppas hon fylla när hon är färdig med sin avhandling vid årsskiftet.
– Jag hatar att säga det, men dödandet kan ibland bli traumatiskt för djuren när det inte fungerar. Tänk på djurens perspektiv!