Muslim i Uppsala

I bönesalen har en mindre grupp män samlats för koranskola med imamen,
moskéns böneledare. I övrigt är det tyst och stilla. Månen lyser på den 25
meter höga minareten. Det är måndagskväll när vi
gör ett första besök och träffar Maged Ashkar, som är talesman för
Stiftelsen Uppsalamoskén och en av dem som ibland tar emot studiebesök.
- Vår dörr står alltid öppen för alla oavsett religion. Vi vill gärna
berätta om vår tro och arbetar aktivt för integration, säger han.
Men stämningen är sedan en tid tillbaka något tryckt. Många upplever att
misstänksamheten mot muslimer har ökat efter terrorattackerna i USA.

"Känns som ett bakslag"
- Det är tragiskt att en liten fanatisk grupp har lyckats stämpla en hel
tro. Vi har kommit långt i Uppsala vad gäller att leva i samexistens. Det
här känns som ett bakslag, säger Maged Ashkar. Han anser att
problemet bottnar i fördomar kring vad islam står för. Han talar om
orättvisa generaliseringar och beklagar att fundamentalistiska krafter
lyfts fram i media, utan att det ges en motbild.
- Fanatism hör inte hemma i islam. Sedan är det en annan sak att det finns
fanatiska muslimer. Precis som det finns fanatiska judar och kristna, säger
Maged Ashkar, som menar att det är viktigt att som
muslim ta avstånd från barbariska våldshandlingar som utförs i islams namn.
Men samtidigt är han försiktig med att kritisera exempelvis talibanerna,
även om han inte delar deras åsikter.

Vill inte döma
- Det är inte min sak att döma andra muslimer, utan vår skapares. Oavsett
vilken väg vi väljer i livet är det inför honom vi står till svars vid
domedagen, säger han och överröstas plötsligt av kvällens sista
böneutrop i högtalarna.
Maged Ashkar vill ägna sig åt bönen och vi får skiljas åt. När vi
återkommer några dagar senare är det ett helt annat liv både utanför och
inuti moskén. Hundratals muslimer har samlats för att delta i
fredagsbönen vid lunchtid.
I tvättrummen sker som bäst tvagning, vilket innebär att moskébesökarna
tvättar sig efter en särskild ritual för att stå rena inför sin skapare
under bönen. En majoritet av besökarna är män. För dem är
fredags-bönen obligatorisk. Det är den inte för kvinnor.
Milli, som är kurd från Turkiet, hör till de kvinnor som ändå kommit.
Liksom övriga bär hon sjal och kommer till moskén via en separat
sidoingång. Huvud-ingången är vid fredagsbönen och andra
större högtider till för männen.
- Det känns viktigt att vara här. De senaste veckornas prövningar har
stärkt mig i min tro. Men särskilt i början efter terrordåden var jag rädd
för att gå ut. Folk har tittat snett. Många yngre muslimer
riskerar nog att knäckas, säger Sahan Milli.
Heba Aboeloula från Palestina nickar instämmande. Hon berättar att hon
endast burit sjal i fem månader, men att hon redan tröttnat på att behöva
förklara för omgivningen att hon inte tvingats till detta av
någon sträng far eller bror.
- Det här är mitt val. Tidigare vågade jag inte riktigt ta steget. Jag var
rädd för vad klasskamrater och grannar skulle tycka.
- Men nu känns det rätt.

Trägaller skiljer könen åt
I högtalaren hörs åter böneutropen och kvinnorna tar trappan upp till vad
som kan liknas vid en läktare längst bak. Endast männen får ta plats på
golvet i bönesalen framför imamen.
Ett högt trägaller framför läktaren gör det svårt för män och kvinnor att
se varandra. Och vi får veta att det är just vad som är meningen. Inget får
distrahera under bönen.
Att kvinnorna står längst bak förklaras med att en man omöjligt skulle
kunna koncentrera sig bakom en kvinna som på muslimskt vis bad genom att
böja sig fram med stjärten i vädret.
- Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att män har flera gånger starkare
sexlust än vi kvinnor. Så det känns naturligt att vi står längst bak.
- Vi ska inte distrahera varandra, säger Sahan Milli med ett leende.
Hon anser att de vanligaste fördomarna om islam kretsar kring just
kvinnosynen.
Maged Ashkar instämmer när vi talar med honom. Rapporterna om exempelvis
kvinnlig omskärelse och om hur unga kvinnor gifts bort mot sin vilja i
islams namn hävdar han inte alls handlar om
religion.
- Det där är något som sker i vissa muslimska kulturer. Det strider mot
islam att gifta bort unga flickor mot deras vilja. Det står heller inget i
Koranen om kvinnlig omskärelse, menar han.

Sjalen inte ett tecken på förtryck
Att en muslimsk kvinna som utövar sin tro ska klä sig så att hennes former
inte syns och gärna ha sjal handlar enligt Maged Ashkar inte heller om
kvinnoförtryck, utan om att kvinnan ska kunna
respekteras för den person hon är och inte för sitt yttre.
På frågan om det inte går att betrakta en vacker kvinnas former och
samtidigt respektera henne svarar han:
- Ärligt talat, se dig omkring. Överallt i det svenska samhället exponeras
kvinnan. Titta bara på reklamen, säger han och tillägger efter en stunds
tystnad:
- Men vi dömer ingen. Oavsett tro måste vi med ett gott hjärta försöka
förstå varandra. Jag önskar att vi alla tillsammans ska kunna verka över
religionsgränserna för en bättre framtid.
Sahan Milli uttrycker också en önskan. Hon har bott i Sverige i 17 år och
vill bli accepterad som svensk.
- Jag bär sjal och är muslim. Visst. Men jag jobbar och jag betalar skatt
precis som alla andra. Jag röstar. Sverige är mitt land också.

Vana att ta plats längst bak
Framför oss på golvet har några äldre kvinnor tagit plats för att be. En
grupp småflickor i sjal skyndar plötsligt uppför trappan. Det är
Imanskolans elever som kommit för att delta i fredagsbönen.
De hälsar glatt på kvinnorna bakom trägallret. För dem är det här inget
märkvärdigt. De är vana vid att ta plats längst bak, medan pojkarna kliver
in på golvet i bönesalen .
"Allahu akbar". Gud är större ...
Imamen börjar sin predikan och med sina ansikten vända mot Mecka ber
hundratals muslimer från olika delar av världen sida vid sida på
uppsaliensisk mark.