Årets version av Stockholms nations traditionsenliga marsspex är ett riktigt bombnedslag, ett närmare tre timmar långt underhållningspaket packat med sprängkraft. För Fabriken, som föreställningen heter, kretsar nämligen kring en vapenfabrik strax efter Första världskrigets slut. Medan männen legat i de leriga skyttegravarna ute i Europa har kvinnorna fått ta över på fabriksgolvet. Men när männen nu återvänder tvingas kvinnorna tillbaka till spis och köksbänk. Ett öde de inte villigt finner sig i.
Ett veritabelt könskrig tar sin början, där Maria Bircks slagfärdiga Sylvia går i spetsen för kvinnornas rätt till arbete. Alltmedan Lukas Holmbergs lömske kamrer smider planer på att förse en viss mustaschprydd blivande diktator med det eftertraktade domedagsvapnet. Jodå, självfallet dras en och annan parallell till den senaste tidens uppmärksammade vapenaffärer med diktaturen Saudiarabien.
Annars bjuder årets marsspex på det mesta man kan vänta sig av putslustigheter och karikatyrmässigt överspel. Precis som det ska vara alltså, och för det mesta ganska roligt. Erik Gyllangs stelt traumatiserade tysk lockar fram spontana applåder. Fredrik Hermelins självgoda trubadur är på pricken i sina Cornelisdoftande Dylanparafraser. I kategorin ”prata-med-rolig-brytning” tar Tilda Åsbrink hem priset som den rysslandssvenska Irena, en kvinna som det är ordentligt med krut i.
Föreställningens problem är också det välbekant för den spexvane – oförmågan att stryka tillräckligt i materialet. Många av talscenerna känns mest som alltför utdragna transportsträckor fram till de underhållande sång- och dansnumren. De senare, musikinslagen, är dock genomgående mycket lyckade. En ensemble med fin röstkapacitet och en proffsig orkester ser till att helhetsintrycket ändå blir övervägande positivt. Man har snyggt omarrangerat alltifrån Beyoncé till First Aid Kit.
Det avlutande Dirty Dancing-numret är härligt medryckande och kärleksförklaringen mellan direktören och hans mest trogna anställda i Vår kärlek lyfter oss mot skyn (Love lift us up where we belong) är snudd på oförglömlig. På samma gång både komiskt och smäktande.