På scenen i Uppsala konserthus står 17 män i ljusblå kostymer med svarta slag, blankpustade skor och skinande instrument. I mitten står 40-årige orkesterledaren Jan Slottenäs med trombonen i handen som en bildlik kopia av Glenn Miller. I 25 år har han spelat jazzlegendens musik. Nyligen fick han ett fax från New York med ett godkännande om att bilda en skandinavisk version av Glenn Miller Orchestra och få tillgång till 1 500 originalarrangemang från stjärnans notbibliotek. Det är bara fyra orkestrar i världen som har rätt till det.
Jan Slottenäs knäpper med fingrarna i luften. När orkestern låter Midnight serenad ljuda ur instrumenten är det som tiden tar ett steg tillbaka till 1940-talet.
– Oj, oj, oj, hörs från publikraderna. Någon klappar takten mot låret, en annan gungar fram och tillbaka i bänken.
Men de allra flesta sitter stilla med hela uppmärksamheten riktad mot scenen. Nästan alla i publiken är 70+.
– Jag har massor av grammofonskivor med Glenn Miller hemma. Det är något med soundet. Det får mig att komma ihåg hur det var när jag var ung och dansade i Folkets park, säger 76-åriga Karin Malmberg som åkt buss till konserten från Morgongåva med en pensionärsförening. Hennes man var riksspelman på klarinett och musiken har alltid haft en stor betydelse i hennes liv.
Hon lyssnar fortfarande så gott som varenda dag.
– Ibland lyssnar jag för att bli glad, ibland för att bli lugn. Det beror på sinnesstämningen vad jag lyssnar på och varför.
När hon kommer hem efter konserten strax före midnatt får hon lägga band på sig för att inte ta fram de gamla stenkakorna med Glenn Miller på direkten.
– Jag lyckades bärga mig. Men musiken väckte verkligen många trevliga minnen.
Skulle du klara dig utan musik?
– Nej! Aldrig.
Musikpsykolgen Petri Laukka vid Stockholms universitet har studerat sambandet mellan musiklyssnande och psykisk hälsa hos äldre. Han ser musiken som en viktig källa till positiva känslomässiga upplevelser. Enligt en enkätundersökning han gjort med 500 personer mellan 65 och 75 år är musiklyssnande en av de viktigaste fritidsaktiviteterna. 43 procent av dem som svarade sa att de lyssnade dagligen. De allra flesta upplevde att musiken var minst lika viktig som för dem nu, som den varit tidigare i livet. Musiken används för att känna sig mindre ensam, för nöjes skull eller för att reglera känslor. Är man glad, lyssnar man kanske på musik för att fortsätta vara det. Är man orolig, lyssnar man på musik som man vet kan dämpa oron.
Vilken musik som har den effekten är individuellt, men de flesta fortsätter att lyssna på ungefär samma musik som de gjorde när de var i 20-årsåldern hela livet.
– Det man gillar då är det som man oftast fortsätter att gilla. Så om dagens pensionärer tycker om att lyssna på Glenn Miller kommer nästa generation kanske lyssna på punk, säger Petri Laukka.
Musiken har en stark förmåga att framkalla minnen, ibland brukar fenomenet refereras till som ”Älskling de spelar vår låt”. Vi börjar skapa minnen i tre-fyraårsåldern. Men minnena som verkar sätta starkast spår är de som vi får under tonåren eller som unga vuxna. Oftast är det episodiska minnen – man minns sig själv i en viss situation och de välkända tonerna tar en tillbaka till händelsen i minnet.
Redan som foster påverkas vi av musiken. Om man spelar snabb musik ökar pulsen hos det ofödda barnet och gör det livligare, medan stillsam musik kan lugna det. Musiken har en förmåga att leta sig in i vårt innersta. Den kan utlösa rysningar, tårar, gåshud, lyckorus, överraskning – ibland kan man bli så tagen att man förlorar känslan av tid och rum. Den har förmåga att uttrycka känslor som språket inte alltid klarar. En del upplever det som att musiken prickar in svårfångade känslostämningar så väl att det känns som låten är skriven ”bara för dem”. Musiken stimulerar också fantasin. Dagdrömmeri och associationer sker ofta i sampel med rytmen som strömmar ur högtalaren.
– Nostalgi är en vanlig känsla som kommer upp. Musik verkar framför allt väcka starka positiva känslor, säger Petri Laukka.
I villan i Morgongåva följer Lars Johanssonvant den rundade trappen till källaren . Där har han sin ”spelhåla”. Rummet är fyllt av vinylskivor, grammofoner, förstärkare och inspelningsutrustning. Taket är täckt med ljudisolerande äggkartonger och på väggarna hänger fotografier och dedikationer från jazzmusiker som Dizzie Gillespie, Monica Zetterlund, Jan Allan och Lionel Hampton. Han fick höra swingmusiken när han var 12 år. Sedan var det klippt. Han missade aldrig grammofontimmen på radion och la alltid veckopengen på samma sak – jazzskivor.
– Det var stenkakor med Duke Ellington och Count Basie. Jag minns när jazzen kom från Amerika i mitten på 40-talet. Jag tyckte den var så fantastisk. Det tycker jag fortfarande.
Lars Johansson har alltid gått mycket på konserter. På 1950- och 1960-talet hängde han, som så många andra Uppsalabor, på Bluffen och såg många av dåtidens stjärnor live. Han beskriver rytmen, glädjen och kommunikationen mellan publik och musiker som smått berusande. Det var viljan att fånga den känslan som fick honom att börja spela in konserter för 30 år sedan. Nu har han gjort över tusen inspelningar och släppt drygt hundra skivor – i produktionen finns allt från en av Monica Zetterlunds sista spelningar på Katalin 1989 till Glenn Miller Orchestras första spelning i år.
– Det är inte klokt, tänkte jag. Att musiken är så levande och sedan poff bara är borta.
Lars Johansson är övertygad om att musik kan göra en lycklig. En gång gick han in i väggen ordentligt på grund av stress och tappade lusten till det mesta. Då var det musiken som fick honom att känna glädje igen.
– Att lyssna på musik är ungefär lika viktigt som att äta för mig. Utan musik skulle jag förtvina tror jag. Jag skulle vilja påstå att musiken håller en ung, säger han och kickar igång Shivers med Benny Goodman och Lionel Hampton på sin resegrammofon.