Någon eftergift måste till sist göras av Mugabes svårt belastade regim och för oppositionen var alternativet sannolikt att dess anhängare skulle fortsätta att mördas. De något lugnare förhållandena har dock gett samhället och ekonomin en möjlighet att återhämta sig.
En del i överenskommelsen var att nya val skulle hållas sedan en ny och mer demokratisk författning antagits. På papperet har detta också skett – men eftersom begränsningen av presidentens maktperioder inte är retroaktiv kan Mugabe mycket väl sitta kvar i tio år till. En viss vidgning av medborgarnas frihet sker, men dödsstraffet och förbudet mot homosexualitet består liksom presidentens straffrihet. Inför valet som väntas ske i sommar har det statsunderstödda våldet från Mugabes partis sida redan inletts. Det riktas inte bara mot MDC-medlemmar utan också mot oberoende medborgarrättsaktivister. På ett sätt som för tankarna till det gamla kommunistväldet i Albanien är det numera förbjudet i Zimbabwe att äga radioapparater som kan ta in utländska kortvågssändningar.
Kan valet i sommar ändå bli någorlunda rättvisande – och vad händer då? Zimbabwierna visade år 2000 ett imponerande mod genom att rösta nej till Mugabes dåvarande förslag till ny författning. Presidenten hämnades genom en våldskampanj där ”krigsveteraner” släpptes lösa mot civilbefolkningen och genom invasioner av ”vita” storjordbruk som sedan delades ut till presidentens anhängare. Ekonomin kollapsade inom kort.
Robert Mugabe är 89 år och uppenbarligen ur stånd att tänka tanken att avgå eller acceptera normala politiska spelregler. Oppositionen har nu i fem år tvingats spela med i detta förnedrande teaterstycke och kan efter samregerandets slut – och ännu mer om Mugabe förlorar valet - mycket väl attackeras igen på samma sätt som tidigare. Men inte ens Mugabe lever i evighet. Vem eller vilka som efterträder honom betyder mer än en ny författning.