Kaffe är det enda Patricia Heredia-Toledo inte lärt sig dricka i Sverige. Det säger hon medan hon dukar fram muffins, te och kaffe. Som asylsökande blev hon inte välkomnad med öppna armar i Sverige. Polisen var hård, men när hon började gråta skickade polisen efter kakor och kaffe.
När familjen väl fått uppehållstillstånd fick de ett bättre bemötande.
– Vi fick det vi chilenare kallade "kungens gåva" – kläder och ett lån att köpa möbler för, berättar Patricia Heredia-Toledo.
Flyktingarna som kom på 70-talet möttes av solidaritet även från vanliga människor.
– Svenskarna var hjälpsamma, men inte varma. Vi var vana vid kramar och pussar. Men jag kände att alla ville väl ändå, säger Patricia.
Hon flydde från Chile med sina fyra barn och sin dåvarande man efter militärkuppen 1973. Först bodde de på Kuba i över ett år innan de kom till Sverige. Patricia upplever att klimatet har hårdnat och att människor blivit mer egoistiska. Maken Carlos Toledo håller med.
– Sköt dig själv och skit i andra. Nu handlar det om karriär och att tjäna pengar, det tär på solidaritetssamhället, säger han.
På frågan hur hon visar medmänsklighet svarar Patricia att hon gärna vill hjälpa andra både i sitt jobb och privat. Tidigare arbetade hon på Arbetsförmedlingen med att hjälpa invandrare till praktikplats och jobb. Många gånger följde hon med dem till vårdcentralen som privatperson, berättar hon.
Nu undervisar hon nyanlända flyktingar om det svenska samhället och hur man söker jobb. För att komma in i samhället är det bra att vara aktiv och inte bara stanna hemma och låsa dörren, det talar hon om för dem.
– De behöver hjälp att hitta sin plats och bli en del av det svenska samhället. Vi kan bjuda in dem att vara med i olika föreningar. Vi ska lära dem att tycka om det svenska samhället eller åtminstone vara nyfikna på det, säger hon.
Den senaste tidens engagemang och demonstrationer för ett humant flyktingmottagande visar att människor vill vara medmänskliga, tycker Carlos.
– Men debatten har gått snett. Man säger att invandringen kostar mycket. Ja, vi kostade mycket i början men sedan har vi jobbat och betalat tillbaka, säger han.
Bilden på den drunknade pojken Alan Kurdi har fått många att känna och handla, men Carlos Toledo tror att det är tillfälliga bloss som snart slocknar och att allt sedan blir som förut igen.
– Men jag hoppas verkligen inte det!
Vi kan inte hjälpa alla, men om alla hjälper någon så blir många hjälpta, säger Aliyawer Qambari. Han glömmer aldrig datumet då han kom till Sverige: 21 december 2010. Bemötande han fick var överväldigande.
– Jag hade inte förväntat mig att alla skulle vara så snälla och vänliga.
Han berättar om polisen på centralstationen i Stockholm som gav honom en karta och köpte en tågbiljett till Märsta där Migrationsverket har en asylmottagning.
– Där kändes det som om någon väntade på mig. Tänk att någon jobbar med att ta emot flyktingar! Att det finns stora myndigheter som tar hand om folk som kommer, säger han.
Innan han kom till Sverige hade han hört talas om medmänsklighet, men aldrig träffat någon som bryr sig om någon annan utanför familjen.
– Det finns ett afghanskt ordspråk: "Om det är oväder håll i din egen hatt, sedan i någon annans." Men när man är fattig hinner man knappt hålla i sin egen hatt. Det finns ingen möjlighet att tänka på andra när man har fullt upp med att hjälpa sig själv, säger han.
Först när man har ett överskott vill man dela med andra som behöver, tror han.
När Aliyawer Qambari var ett år flydde hans familj från Afghanistan till Iran. Att växa upp som flykting där var hårt. Redan som liten fick han börja arbeta på en väskfabrik för att ha råd att gå i skolan.
– I Iran hade vi inga mänskliga rättigheter, säger han.
Han insåg att han som flykting i Iran aldrig skulle nå sin dröm att bli civilingenjör.
Hur ska vi bemöta flyktingar som kommer hit?
– Man ska tänka sig hur man själv skulle vilja bli bemött om man behövde hjälp, svarar Aliyawer Qambari.
Dima Sarsour var åtta år när hennes palestinska familj lämnade flyktinglägret Yarmouk i utkanten av Damaskus i Syrien. En person hon minns särskilt väl från sin första tid i Sverige är Gudrun, en granne. Hon tog med sig Dima och hennes syskon på utflykter. Och på tv:n hemma i Gudruns vardagsrum såg de Fem myror är fler än fyra elefanter.
– Det var där jag lärde mig göra chokladbollar, säger Dima Sarsour och skrattar.
Gudrun hade inställningen "klart man ska hjälpa om man kan".
– Hon ställde upp. Jag tror det började med att hon skulle lära oss språket, sedan utvecklades band och vi blev goda vänner.
Dima Sarsour tycker det är fantastiskt att se så många volontärer bidra med vad de kan till nykomna flyktingar nu. Hon pratar om Messiaskomplexet, det vill säga risken att människor försätts i offerrollen, men just nu ser hon tecken på det motsatta.
– Förut berättade många journalister med sin röst, men nu får vi följa flyktingarna genom deras flyktväg, med deras egna berättelser, säger hon.
Dima Sarsour formulerar en mentalitet hos svenskar som hon lagt märke till och uppskattar: Vi kan inte göra allt, men om alla gör lite blir det ett gott resultat.
– När det kommer till kritan skulle vem som helst hjälpa, för att det är rätt, säger hon.
Själv spenderade hon natten mellan lördag och söndag på centralstationen i Stockholm dit många flyktingar kommit. Eftersom hon talar arabiska kunde hon tolka. Bland volontärerna var många invandrare.
– Vi har själva varit där på noll och vet hur det är.
På frågan hur vi ska bemöta nyanlända kommer svaret utan betänketid: Med tålamod och nyfikenhet.