Det är ett gott tecken, men ska inte övertolkas. Det är knappast så att Morsi segrat i en dramatisk maktkamp. Snarare har militären och Muslimska brödraskapet, den överlägset starkaste civila politiska kraften i Egypten, insett att det ligger i bådas intresse att hitta en formel för fortsatt samexistens. Det sannolika priset för att acceptera den civila maktens överordnade ställning är att presidenten avstår från att röra militärens mycket stora ekonomiska intressen.
Uppgörelsen har förmodligen underlättats genom att militären under sommaren misslyckats med att kontrollera gränserna till Israel och Gaza. Kanske ser också en del yngre officerare en välkommen chans till befordran – och den militära majoriteten i det viktiga nationella säkerhetsrådet består. Samtidigt tycks Morsi diskret acceptera att den nära relationen mellan den egyptiska militären och USA inte rubbas.
Det handlar alltså om en balansgång där både presidenten och militärledningen vill undvika en riskabel konfrontation. Men det behövs mer för att lägga grunden för ett demokratiskt system. Parlamentet måste få en egen meningsfull roll. Detsamma gäller rättsväsendet som måste stå obundet av både politiska och militära makthavare. De vanliga medborgarna måste kunna agera politiskt genom fria partier, medier och organisationer. En utveckling i den riktningen är ofrånkomligen en lång och komplicerad process. Om den kommer i gång så blir också militärens ekonomiska maktställning och privilegier till sist omöjliga att upprätthålla.
Både Muslimska brödraskapet och militären tycks alltså acceptera att ingendera kan kontrollera hela samhällslivet. Det kan synas vara ett blygsamt resultat av den process som inleddes med revolten mot Hosni Mubarak – men är ändå nödvändigt för att en demokratisk fortsättning ska vara möjlig.