Inget rikslarm gick ut och ingen tycks ha tagit ansvar för polisens interna information. Och mordutredningen blev inte bättre. I stället för att göra en normal utredning med mordplatsen som utgångspunkt låste sig spaningsledningen vid föreställningen att kurdiska PKK bar ansvaret. När en ny spaningsledning i december 1988 grep Christer Pettersson räckte Lisbet Palmes bestämda utpekande av honom, liksom andra vittnesutsagor, i tingsrätten men inte i hovrätten. Någon teknisk bevisning har aldrig hittats. 1998 avslog Högsta domstolen en begäran att Pettersson åter skulle ställas till svars för mordet.
Så fungerar en rättsstat. Man ska inte kunna fällas utan övertygande bevisning, vare sig det gäller mord på statsministern eller något annat. Men frågan hänger kvar om ett bättre polisarbete de första timmarna och dagarna hade kunnat ge visshet. Kanske var problemet ändå just att det handlade om statsministern - ett sådant mord ”måste”, tänker man lätt, ha en dramatisk, storpolitisk, förklaring. När PKK inte kunde bindas vid mordet så dök andra spekulationer genast upp – mordet hade att göra med Iran-Irak-kriget, med vapenaffärerna med Indien, med Sveriges och Palmes engagemang mot apartheidregimen i Sydafrika ...
Andra spekulerar om personer i Palmes närhet, om poliser eller militärer och många hänvisar till Palmehatet. En bok på det temat, av journalisten Kerstin Vinterhed, har just utkommit. Men att en del omdömeslösa människor långt till höger – och några lika långt till vänster – odlade en del häpnadsväckande föreställningar om Palme skapar ingen gärningsmannaprofil. Vad vi behöver är att kunna binda någon till brottet, inte att än en gång konstatera att det finns politiska miljöer som präglas av dumhet och inskränkthet.
Mordet bidrar också till svårigheterna att på ett rättvisande sätt skildra Palme som person och politiker. Det bästa försöket hittills är också det senaste, Henrik Berggrens storverk Underbara dagar framför oss, som utkom förra året. Berggren visar hur missvisande många av schablonerna om Palme verkligen är. Han ”svek” inte sitt borgerliga ursprung – tvärtom fullföljde han en linje av strävan efter framsteg och modernisering som är tydlig i hans familjehistoria. Det finns en likhet mellan Palme och andra efterkrigspolitiker som bröderna Kennedy, Pierre Trudeau i Kanada eller Jean-Jacques Servan-Schreiber i Frankrike – alla var de ekonomiskt privilegierade personer som drevs av en genuin reformvilja, även om Palme blev socialdemokrat och de övriga var liberaler.
Palmes socialism var aldrig av det dogmatiska slaget. Han ville använda statsmakten som verktyg men var antikommunist och USA-vän och engagerade sig just därför i kritiken av Vietnamkriget. Han trodde sannolikt att Castros Kuba skulle utvecklas i demokratisk riktning och hade uppenbarligen fel. Palme var förmodligen lika präglad som många borgerliga politiker i olika länder av föreställningen att stabilitet var ett överordnat mål i förhållandet till kommunistdiktaturerna i Europa – men hade troligen förstått mycket mer av det som hände 1989 än vad en del av hans partivänner just då tycktes göra.
Mordet har länge skymt en diskussion av Palmes politik mot bakgrund av den tid då han verkade. Det är på tiden att vi får en sådan och det är dit som Berggren syftar. Även om det finns frågetecken kring Christer Pettersson som gärningsman så finns ingen bättre förklaring till hands – och bilden av Palmes gärning blir inte klarare om vi fortsätter att jaga efter den stora konspirationen.