Men själva känner de att motgångarna har stärkt dem.
Pastor Johan Grimborg står i det röda stråklastarljuset på scenen och hälsar den samlade skaran på närmare hundra personer välkomna till söndagens gudstjänt. Han drar handen genom det långa håret och med ett leende riktar han sig sedan mot oss som slagit oss ned längst bak med block och kameror.
– Och så säger vi välkomna också till UNT, Svenska Dagbladet och Aftonbladet! Jaa ... haha ... vi behöver väl inte säga något mer kanske ... men känn er välkomna!
En trumvirvel från orkestern uppe på scenen och några skratt från församlingen.
Vi där längst bak skruvar lite på oss och skrattar också åt den märkliga situationen. Men ganska så välkommen känner man sig faktiskt. Vilket känns lite konstigt med tanke på det massmediedrev som den här församlingen varit med om de senaste tio åren. Flera församlingsmedlemmar har kommit fram och skakat hand, med vad som känns som genuina leenden.
Men en bit in i den två timmar långa gudstjänsten – som är en blandning av popkonsert, David Lettermanshow och predikan – kommer man in på det som hände för tio år sedan, och den medieanstormning det inneburit. Särskilt när församlingsmedlemmen Patrik Waldau håller i mikrofonen väller en irriterad uppgivenhet fram.
– Vill ni utmåla oss som en sekt? Ja men gör det då ... gör det! Jag blir så trött!
Det har gått tio år sedan den där tidiga januarimorgonen då Knutby och byns filadelfiaförsamling skrev in sig i historieböckerna med två skott som gav eko långt utanför Sveriges gränser. Att församlingens ledande pastor Helge Fossmo manipulerade familjens barnflicka att skjuta hans hustru och hans älskarinnas make är historien som innehåller alla delar för den perfekta mediala dramaturgin. Mord, sex och religion.
Och Knutby Filadelfia kom att hårdgranskas. Avhoppare som uttalade sig i bland annat UNT, menade att församlingen inte var något annat än en sekt som isolerat sig, med ett auktoritärt ledarskap där ledarna ansåg sig stå i direkt förbindelse med Gud och med krav på absolut lydnad från medlemmarna. Det sas att Åsa Waldau, gift med Patrik Waldau, och en av de dåvarande pastorerna, ansågs vara Kristi Brud efter en förlovning med Jesus.
Själv har församlingen förnekat allt. I stället har medlemmar vittnat om en fantastisk gemenskap där man blir sedd som människa.
Så också nu, när gudstjänsten är över och folk under glada tillrop börjat ta för sig av det hembakta fikat. Kristina Kuling säger att det var som att hitta hem när hon kom hit år 2000.
– Det här är en harmonisk gemenskap där människor mår så bra. Det önskar jag att folk fick se i stället för att säga att den här miljön skapar mördare. Det handlade om en pyskopat och det blir så fel att vi måste försvara oss. Vi är privatpersoner som aldrig velat stå i rampljuset.
Daniel Westman, som nyss stod på scenen och spelade elgitarr under gudstjänsten, har slagit sig ned vid ett bord. Han berättar att tiden efter mordet var en period då han granskade allt, och prövade sig själv och församlingen.
– Om alla säger ni är dumma i huvudet måste man ju fråga sig: är vi det? Jag behövde pröva vad som var sant och om jag var galen. Men sedan jag kom fram till att jag står kvar här, har jag aldrig tänkt tanken att lämna församlingen.
Han skrattar till lite när han tänker på mediebilden.
– Jag jobbar som grävmaskinist och när folk får höra att jag är med i församlingen brukar de förvånat säga "Va, du är ju alldeles normal!".
Den pingstförsamling som 1921 föddes i Knutby var fram till 1990-talet en traditionell sådan. 1985 kom en man vid namn Kim Wincent dit och blev föreståndare för de 27 medlemmarna, mestadels äldre. Den stora förändringen började när den karismatiska Åsa Waldau kom till orten. Unga människor från hela landet flyttade hit, ofta efter att ha deltagit i sommarläger eller bibelstudier ordnade av Knutbyförsamlingen. Samtidigt lämnade många äldre medlemmar som inte sympatiserade med den nya inriktningen församlingen. Kim Wincent, som var föreståndare ända fram till för något år sedan, har nu själv gått ur och vill i dag inte svara på frågor.
För tio år sedan hade Knutby Filadelfia närmare 100 medlemmar. Sedan dess har ett 15-tal lämnat och några nya tillkommit. I dag är cirka 85 personer med. Det är en minst sagt aktiv församling. Inte bara är gudstjänster, barnaktiviteter och musikkaféer är välbesökta, man driver också en second handbutik och ett spa.
Och morddramat 2004 har blivit en del av identiteten. När Peter Gembäck, som varit pastor sedan 2001, får frågan hur de senaste tio åren påverkat församlingen tvekar han inte.
– Det har stärkt oss oerhört mycket. Vi har gått igenom något i sådan extrem storlek, men har inte gått under trots massiv kritik. Det är bra och nyttigt att få prövas, även om jag inte önskar någon annan det vi varit med om.
Han fingrar på en lussekatt medan han berättar om den första tiden efter mordet.
– Det är mest bara en känsla jag kommer ihåg: ångest. Och att jag under hela 2004 hade kalla fötter och händer, min teori är att kroppen var i chock. Det tog faktiskt flera år att förstå mordet. Det massmediala drevet gick ju igång fort, vi fick inte ens sörja Alexandra. Hennes föräldrar kunde inte vara med på jordfästningen på grund av media.
Han säger också att mordet blev ett uppvaknande. Att han och hela församlingen manipulerats av Helge Fossmo, men att mycket föll på plats när han avslöjades.
– Det fanns en kategori människor som förstod oss efter 2004, och det var andra som utsatts för en psykopat. De kom fram och sa jag förstår precis hur blåsta ni känner er.
Ledningen fick oerhört hård kritik utifrån, funderade du aldrig på att hoppa av?
– Om din familj blev utsatt för en tragedi, skulle du då säga att nej nu lämnar jag er? När det blåste som värst hade vi en omröstning där medlemmarna fick rösta om de hade förtroende för oss pastorer. Det hade de.
Kan du förstå att människor pekar ut er som en sekt?
– Nej, inte alls. Men jag kan förstå att folk trott det utifrån den massmediala bilden av oss. Det hade jag själv trott.
Får personer som går ur församlingen ha kontakt med er?
– Ja, det finns ingen policy som säger att man inte får det. Men det kan ju finnas skäl till att man slutat som gör det naturligt att man inte har kontakt.
Tre dagar innan vårt besök har den kristna tidningen Dagen haft ett stort reportage om att församlingen fortfarande styrs med järnhand och är att likna vid en sekt som kontrollerar medlemmarnas privatliv. Personer som vill vara anonyma, men som uppges ha stått församlingen nära, har berättat för Dagen att Kristi brud-läran lever kvar: att Åsa Waldau ser sig som Kristi brud och får stöd i det av församlingens innersta krets. Samtidigt, konstaterar reportern Jacob Zetterman i sitt reportage, får man den totalt motsatta bilden när man möter medlemmarna.
– Ja, vad ska man tro? Det är jättesvårt, olika personer säger ju totalt olika saker, säger han när vi ringer upp.
Kan kritikerna ha en anledning att vara arga på församlingen och därför förtala dem?
– Det är inte de som sökt upp oss, utan vi som sökt upp dem. Våra källor har presenterat samma bild, oberoende av varandra.
Kort efter morddramat uteslöts församlingen ur Pingströrelsen. Sedan dess har Knutby Filadelfia varit isolerade. Ingen vill ha med dem att göra, säger Jacob Zetterman.
– Så länge de är isolerade är risken stor att de fortsätter att sektstämplas av omgivningen. Jag tror att Åsa Waldau borde lämna församlingen för att få ett slut på alla rykten, hon är för mycket en del av det gamla.
Åsa Waldau slutade som pastor 2009. Hon är fortfarande medlem, men enligt Peter Gembäck har hon ingen ledande roll. Hon syns inte till vid den gudstjänst vi besöker och vi får veta att hon inte vill ställa upp på en intervju. Peter Gembäck förnekar starkt att Kristi brud-läran lever.
– Det gör den inte, och det är inget nytt att vi dementerar det.
Varför säger människor som stått er nära sådana saker då?
– Den kritik vi får är nästan alltid anonym och därför nästan omöjlig att bemöta. Att tvätta bort en sektstämpel är svårt, den sitter väldigt djupt rotad.
Vad säger du om kritiken att Åsa Waldau behöver lämna församlingen för att den ska bli trovärdig?
– Att säga att någon måste lämna en församling är att bedriva en häxjakt.
Han säger att församlingen jobbat hårt för att bryta isoleringen, men känner att de nu måste välja var de ska lägga energin.
– Någonstans handlar det här om: får vi ha vår tro och vara de vi är?
Peter Gembäck börjar bli väldigt trött på att behöva svara på frågor. Men att bara säga nej till media har aldrig varit ett alternativt, då skulle folk bara bli mer säkra på att de är en sluten sekt. Han hoppas att tioårsminnet ska vara den sista stora medieanstormningen.
– Jag längtar verkligen till sista januari.